Välkommen till Skuggor från det förflutna – Engelbrektsskolans beredskapssjukhus!

ll

Denna portal är främst till för mina elever men också för andra intresserade. Tyvärr har sommarens arbete på 50-70 arbetstimmar raderats av Webbstjärnan av misstag. SO-läraren har blivit lätt deprimerad av detta och det kommer att ta ett litet tag att ersätta sidorna. Hemsidan var den första augusti i topptrim….

Källmaterial publiceras löpande under inlägg och placeras sedan på lämpliga platser på hemsidan. Se Dokumenten och Ögonvittnen i listen ovan.

Elevernas rekonstruerade korta livsberättelser och i de flesta fall en plats som hör till berättelsen finns under Kvinnorna och platserna i listen ovan. Genom att återberätta levnadsöden blir eleven själv en del av historien. Genom berättelserna stärks elevernas förmåga till empati och genom att sätta sin historia i ett historiskt sammanhang övas källkritik och historisk förståelse utvecklas. Båda är begreppen är viktiga i en demokrati. Mänskliga rättigheter står förstås underförstått i centrum för elevernas arbete. Vad är en människa?

Elevernas egna intervjuer med personer äldre än 65 finns under Svenska minnen ovan i listen. Nya intervjuer kommer att läggas in längre ned bland inläggen nedan. Här finns elevintervjuerna för 2015 och 2016. Scrolla och klicka till äldre inlägg.

Bilder från våra studieresor till Polen är egentligen ett helt annat projekt men hör förstås i hop med kvinnornas berättelser. Bilder från resor hittas under Elevbilder i listen ovan.

Lärare och andra intresserade kan hitta övningar och annan didaktik under just Didaktik i listen ovan. Många har lokalhistorisk karaktär. Nazismen, kriget även Förintelsen och dess följder för olika människor  finns runt omkring oss.

Elevarbetet med att fortsätta berätta korta livsberättelser kommer att återupptas vintern 2016. Vi kommer även att närma oss förövarna, vilket lyser med sin frånvaro på sidan så här långt. Även fler intervjutexter om 1940-60-tal kommer i vår!

Kontakta mycket gärna Lillåns skola om du har vittnesmål eller annat material om Engelbrektsskolans beredskapssjukhus i Örebro 1945.

Engelbrektsskolan 1945

Personal och kvinnor

Beredskapssjukhuset på Engelbrektsskolan 23 maj – 31 december 1945

Det fanns många beredskapssjukhus förberedda för krigssjukvård i Sverige under andra världskriget och ett av dessa var på Engelbrektsskolan i Örebro.

När flyktingarna i 10 000-tal i slutet av andra världskriget välde in över Sveriges gränser aktiverade myndigheterna denna förberedda krigsorganisation. Den 17 maj 1945 rekvirerade Kungliga Medicinalstyrelsen Engelbrektsskolan för anordnande av sjukhus för flyktingar. Från början var det tänkt att manliga patienter skulle hamna här men så blev det inte utan enbart kvinnor kom till Örebro.

Örebro Folkskolestyrelse protesterade genast i en skrivelse till Medicinalstyrelsen att Örebro bäst utrustade folkskola med att antal specialfunktioner inte skulle kunna användas för undervisning. Vid denna tidpunkt hade man sannolikt ingen aning i vilket skick patienterna befann sig i. Senare under sommaren förnyar Folkskolestyrelsen sin begäran, men har inget principiellt emot flyktingarna men anser att ”förläggningen” kunde ha löst på bättre sätt.

Den 19 maj, bara två dagar efter att man mottaget besked från Medicinalstyrelsen, kunde örebroarna läsa i pressen att undervisningen på Engelbrektsskolan omedelbart ställts in och att eleverna skickas hem. Den 23 maj får eleverna besked om att undervisningen ska återupptas på Nicolaiskolan den 24 maj. Detta innebar omgjorda klasser, skoltider och nya lärare. Man försökte utnyttja skollokalerna så mycket som möjligt, en klass fick läsa på förmiddagen och en annan klass fick läsa på eftermiddagen. Matbespisning, slöjdundervisning, skolhälsovård och skoltandvård blev berörda av förändringen. Allt detta gjorde att pressen skrev en del kritiska synpunkter, man ansåg att myndigheterna borde ha kunnat placera flyktingarna på ett annat ställe eller gjort allt på ett annat sätt för att få mindre intrång på det normala livet. Samtidigt är det tydligt att många invånare i Örebro skänkte kläder och på andra sätt engagerade sig för flyktingarna. När många kvinnor börjat återhämtat sig bodde många inneboende hos vanliga örebroare.

Polisen mm

Från början var det sannolikt tänkt att beredskapssjukhuset skulle ta emot 180 patienter men enligt Olle Ottanders redogörelse vårdades totalt 239 kvinnor. I arkiven har upptäckts 249 kvinnor med någon kortare eller längre koppling till beredskapssjukhuset. Periodvis fanns ett antal kvinnor även på lasarettet och Epidemisjukhus. Enligt en odaterad ”Förteckning över beredskapssjukhus” på Riksarkivet räknar man med 189 patienter och 223 dygn, totalt 42 147 vårddygn. Patienterna inkom inte samtidigt och många flyttades sannolikt på grund av vårdbehov.

Fyra polska kvinnor finns begravda på Norra kyrkogården i Örebro. En handfull judiska kvinnor dör också men är inte begravda i Örebro och deras gravar är för närvarande inte kända.

De första kvinnorna kom den 25 ma 1945 med ett tidigt morgontåg från karantänläger i Lund. Röda kors personal skötte transporten från järnvägsstationen till Engelbrektsskolan. Under sommaren inkommer sedan fler transporter.

Läkaren Olle Ottander berättar: …”I stadens största folkskola, som omändrats till beredskapssjukhus lågo patienterna i salar på 9-10 stycken i varje rum i 4 etager. En god och närande kost fingo de, dietiskt avpassad för olika sjukdomstillstånd. Till en början erhölls all kost från stadens länslasarett, som emellertid blev överbelastat då allt flera kontingenter tillkommo, varför patienterna fingo sin kost från regementet och dietkosten alltfortfarande från lasarettet. …Provisorisk ringledning inrättades vid varje säng, provisorisk toalettanordning i varje korridor (vattenklosett) …Klädförråd och skoförråd hade erhållits på frivillighetens väg, linneförråd genom Röda korset… Ett kliniskt laboratorium hade inretts, möjlighet för röntgen genomlysning likaså. Bad fanns förut i skolan. Tillgång till massage- och rörelsebehandling ordnades för patienterna. Social kurator hjälpte dem tillrätta osv. I varje patients journal fanns fotografi av patienten. Detta var mer praktiskt än att söka uttala namn sådana som Zbrzeznjek… Glasögon med enkla bågar fingo de i en optisk affär. Komplicerade fall remitterades till lasarettets ögonavdelning. Patienternas tandstatus var fruktansvärd och det var nödvändigt att klara av det värsta, om man skulle kunna förbättra deras hälsa… stadens tandläkarförening erbjödo sig samtliga tandläkare att kostnadsfritt hjälpa till med den nödvändiga tandvården.

Sammanslutningar och enskilda bidrogo varje vecka med ett underhållande program till patienternas stora glädje. Då de senare tillfrisknade sökte vi sätta dem i lämpligt arbete. Detta var av oerhört stor betydelse för deras psykiska hälsa.”

Engelbrektsskolan upphör som beredskapssjukhus den 31 december 1945. Kvinnor med vårdbehov överförs då till den vanliga sjukvården eller andra beredskapssjukhus.

Bild4

Bild3

Källor:

Protokoll fört vid Örebro Folkskolestyrelse sammanträde den 12 juni 1945, Stadsarkivet Örebro

Nerikes Allehanda

Örebro 1945 (2007)

Några erfarenheter och intryck från sjukvårdsarbetet på ett beredskapssjukhus i Mellan-Sverige av Olle Ottander, manuskript, Riksarkivet, publicerad i Läkartidningen 1946:2

Bild från Anita Mård.

Polens ambassadör Wiesław Tarka besöker Lillåns skola

Med anledning av klass 9A:s arbete med hemsidan har Polens ambassadör Wiesław Tarka besökt Lillåns skola. Två mindre work-shops med polsk historia genomfördes. Vi tackar för denna uppmuntran! Klass 9A kommer i april 2017 att besöka Krakow, Oswiecim och Rabka.

dsc_0719

ambassador

Nerikes Allehanda 15 november 2016

Koncentrationslägret Vught

Elevtext om Louise J-K:

Louise K. föddes den 19 juli 1917 i Amsterdam i Holland. Hennes föräldrar hette Jacob och Laarjde K, båda av judisk härkomst. Hennes religion var judisk. Louise K. var gift med Wolf J, född i Gravenhage 1912.

När tyskarna invaderade Holland 1940 arbetade Louise som pälssömmerska på en fabrik i Amsterdam. I juli 1943 fördes hon till Vught, ett arbetsläger i Holland. I juni 1944 transporterades hon till Auschwitz. Därefter hölls hon fången i olika läger och hamnade slutligen i Eidelstädt utanför Hamburg. Föräldrarna samt en bror hade förts till Auschwitz 1942 och hennes man Wolf J deporterades från Vught till Auschwitz 1944. De hade sedan dess inte hörts av. Enligt Yad Vahems databas över förintelsens offer dog Wolf J i Auschwitz år 1944. Enligt ett brev från Röda korset dog Wolf J i Laurahütte, ett underläger till Auschwitz. En syster lyckades gömma sig i Haag under kriget.

Louise K. anger att hon den 1 maj 1945 blir befriad av det svenska Röda korset och genom dess försorg transporterad till Sverige. Hon kommer till Malmö den 4 maj 1945. Efter en dryg månad i orten Skatås kommer hon den 11 juni till beredskapssjukhuset i Örebro. Den 31 augusti friskförklaras hon av lägerläkaren. Den 3 september placeras hon i en flyktingförläggning för holländska medborgare i Robertshöjd i Göteborg. Enligt en ansökan till länsarbetsnämnden vill hon arbeta med de holländska barn som i september ska komma till Sverige. Men i oktober arbetar hon som pälssömmerska hos Handel AB Trana där hon tjänar 60 kr per vecka.

I maj 1946 återvänder hon till Amsterdam en kort tid men återvänder till Sverige den 24 augusti för att gifta sig med Oscar Ragnar Bergman från Kungälv. Hon blev då svensk medborgare.

Hennes föräldrar, en av hennes systrar och broder hade först till Auschwitz 1942 och hennes man Wolf J hade 1944 förts från Vught till Auschwitz och enligt Yad Vashems databas över Förintelsens offer dog Wolf J 1944 och Jacob K dog i dödslägret Sobibor 1943 (?). Louises andra syster lyckades gömma sig i Haag under kriget.

Källor: Dossier Statens utlänningskommission, Riksarkivet och www.yadvashem.org

Av: Gabriella B 9E och Alexander M 9F, vt 2012

Bilder nedan är tagna på minnesplatsen Vught i november 2016.

dsc_0668

Läs resten av detta inlägg »

Christianstadt (underläger till Gross-Rosen koncentrationsläger)

Många av kvinnorna som kom till Örebro hade varit i ett ganska okänt men jättelikt lägerkomplex utanför den tyska staden Christianstadt (idag Krystkowice i Polen). Se Klara Weisz vittnesmål nedan! Jämför! Vilken är den rimliga slutsatsen?

I ett skogsparti utanför staden låg en av det Tredje Rikets största ammunitionsfabriker, Dynamit AG Nobel. Fabriken byggdes ständigt ut och många tyska företag deltog i uppbyggandet. Kanske 20 000 fångar arbetade där någon gång. Arbetarna var tvångsarbetare från olika delar av Europa, krigsfångar, polacker och judar ledda av tyska förmän.

I september 1944 anlände två transporter från Auschwitz med ungefär 500 kvinnor i varje tågtransport. Ytterliggare två transporter anlände från gettot i Lodz som stängdes ner sommaren 1944. Sannolikt transporterade minst 1 200 judiska ”häftlinge” (fångar) till Christianstadt. Mycket lite är känt om lägret och om transporterna därifrån.

Förutom arbete i den vidsträckta fabriken (4-5 kilometer från själva lägret) organiserades ett så kallat ”Skogskommando”. Kvinnorna utförde tungt markarbete genom att fälla träd, anlägga vägar och järnväg genom tungt grävarbete och bära fram järnvägsräls och grus. Arbete utfördes med enkla handredskap och utan skyddsutrustning.

Det mest farliga arbete bestod av att fylla granater med sprängämne och förbereda granaterna i ammunitionsfabriken. Kvinnorna fick ofta brännskador och kontakten med kemiskt giftiga ämnen försvagade dem ytterligare förutom den ständiga bristen på mat. Alla arbetare förutom de judiska fick en liter mjölk att dricka per dag som ett motmedel mot det farliga och ansträngande arbetet. Gravida kvinnor skickades därifrån – oklart vart.

Evakueringen av lägret genomfördes den 2 och 3 februari 1945. Kvinnorna leddes iväg på en så kallad dödsmarsch. Under bevakning av uniformerade vakter och ledda av en SS-underofficer gick kvinnorna söderut mot Tjeckien. Man passerade bland annat kurorten Karlovy Vary (på tyska Karlsbad). Efter fyra! veckor nådde kvinnorna fram till en plats kallad Cheb (Eger) där de lastades på bokskapsvagnar och kördes till Bergen-Belsen. Detta läger är vid en här tiden i fullständigt kaos. När britterna anländer hittar man 13 000 obegravda lik, 60 000 överlevande fångar. Inledningsvis dör kanske 500 fångar varje dag framförallt av tyfus efter befrielsen.

Leva vidare – ett vittnesmål

Ruth Kluger föddes i Wien 1931 och skickades efter nazisternas övertagande av Österrike till uppsamlingsgettot Theresienstadt med sin mor på grund av sin judiska härkomst. Hon skickas sedan vidare till Auschwitz och trots att hon bara är 13 är gammal deporteras hon som slavarbetskraft till Christianstadt (ett underläger till Gross-Rosen koncentrationsläger). Hon berättar:

”Sent på eftermiddagen kom vi fram till Niederschleisen. Vi befann oss i en skog och den närmaste orten hette Christianstadt. Någon gång fick vi veta att det var en filial till Gross Rosen, ett idag ganska okänt namn trots att det med alla sina underläger var ett av de största koncentrationslägren. Skogen var idylliskt lugn, lägret med sina ännu obebodda gröna träbaracker verkade uthärdligt. Barackerna var inte som i Auschwitz ett enda stort stall med våningssängar, utan indelade i rum, och vart och ett sov mellan sex och sju kvinnor.

Läs resten av detta inlägg »

Läkaren Olle Ottander skriver om Örebro beredskapssjukhus

Redan 1945 publicerade läkaren Olle Ottander i Läkartidningen denna rätt fruktansvärda analys av  arbete på ett beredskapssjukhus. Mycket läsvärt för den som står ut.

Klicka här eller på bilden för att komma till pdf-version av hans artikel.

Namnlöst-1 kopia

Nedtecknat av läkare på Örebro beredskapssjukhus 1945 efter samtal med 15-årig judisk flicka från Tjeckoslovakien

”I maj 1944 kom hela familjen (åtta personer) till koncentrationsläger i Auschwitz. Fadern, modern en 10-årig och en 7-årig broder samt en syster blevo ihjälgasade, en syster dog i fläcktyfus och en är fortfarande i livet och kvar i Tyskland. I Auschwitz sex månader. Fick där hela tiden arbeta med att sortera kläderna efter dem som avlivats i krematoriet. Fick mycket lite mat, men blev ej torterad och någorlunda hyggligt behandlad. Var sedan i flera olika koncentrationsläger; Hundsfeldt 3 veckor, Krakow (Plaszow?) tre veckor, Moltozem (Mauthausen?) tre veckor samt i Bergen-Belsen till maj 1945. Hade det mycket svårt i dessa koncentrationsläger. I till exempel Krakow fick hon stå och gräva och kasta upp jorden två meter under markytan (stridsvagnsdiken?). Vid marschen från Hundsfeldt till Krakow fick hon i ett par träskor gå 18 mil i snö och 25° köld. Gick från 4 på morgonen till 23 på kvällen, förfrös händer och fötter, men klarade sig därför att hennes äldre syster bar henne på ryggen, när hon ej kunde gå längre.

I Bergen-Belsen var det dock som allra svårast. Fick obetydligt med mat. Sov i en trång och kall barack och hade uppställning sammanlagt sju timmar varje dag. I april 1945 buktyfus i ungefär tre veckor, var mycket omtöcknad, så hon kommer ej säkert ihåg sjukdomens förlopp. Har dock feber, diarré samt huvudvärk. I april efter tyfusinflammationen med smärtor i hela munhålan kunde då ej äta fast föda. I maj blev sedan hela tandköttet på höger underkäke sammanvuxet med kinden och underläppen. Efter kriget blev hon behandlad på ett engelskt militärsjukhus, där man bland annat drog ut två tänder och så småningom lossnade sammanvävningen vid mungipan. Vid befrielsen mycket medtagen. Hade stora hungerödem på benen och vägde endast 28 kilo. Har sedan tagit upp sig bra och ökat 19 kilo… Känner nu sig fullständigt frisk…”

Människans förmåga att överleva är sannerligen obeskrivlig…. känner sig nu fullständigt frisk? Knappast.

Klara Weisz väg till och från Örebro

Klara Weisz livsberättelse utifrån dokument i svenska arkiv:

Klara Weisc föddes den 22 januari 1926 i Nyiregyhaza. Hennes far var skräddaren Béla Weisz (f. 1894) och Giszella (f. Klein 1902). Familjen bestod även av Claras bröder Imre och Jehuda samt systern Maria. Klara genomgick den vanliga fyraåriga folkskolan och sedan ytterligare 4 år i borgarskola. Därefter fick hon anställning som damfrisörska.

Den 23 maj fördes familjen till Auschwitz, där tror hon sig veta att modern mördats. Vad som hänt med fadern och sina syskon visste hon inte vid samtal med polisen i Örebro 1945. Efter cirka 6 veckor fördes hon till koncentrationslägret Dachau där hon arbetade i en tvättinrättning. Den 16 december 1944 kom hon till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Här var hon fram till den 5 januari då hon skickades till arbetslägret Christianstadt (underläger till Gross-Rosen), där hon arbetade i en ammunitionsfabrik. Den 3 februari 1945 tvingas kvinnorna ut på en så kallad dödsmarsch till fots tillbaka mot Bergen-Belsen. Den 11 mars kom kvinnorna fram, enligt vad hon berättat i PM från Polisen i Örebro. Hon befriades av britterna 23 april, men är då allvarligt sjuk och förs medvetslös till sjukhus. När hon vaknar upp är det redan maj.

Hon transporteras med en Röda-kors-fartyg till Malmö dit hon ankommer den 7 juli 1945. Hon placeras på karantän på Södervärnsskolan i Malmö fram till den 22 juli då hon ankommer till beredskapssjukhuset i Örebro. Hon är sedan omväxlande boende på Fernanderska skolan (Sturegatan 5) och beredskapssjukhuset fram till den 28 december 1945. Vid ankomsten till Örebro vägde hon 42 kg och under tiden på beredskapssjukhuset lyckades hon äta upp sig 20 kg. Ett friskintyg finns daterat den 4 september av överläkaren Olle Ottander.

I oktober 1945 har Klara anställning på skofabriken Gracilsko på Frykstensgatan 2-6 i Örebro med en lön på 46 kronor i veckan. Klara skrev många brev och efterlyste sina familjemedlemmar efter kriget men fick inga svar. Om de skrev tillbaka önskade Klara att få återförenas med dem. Hon önskar alltså inte att återvända till Ungern om det inte finns några anhöriga i livet. Om hon inte fick svar ville hon åka till New York där några av hennes släktingar bodde.

Anteckningar från videointervju med Klara Weisz

USC Shoah Foundation Video nr 51408, Yad Vashem 2014

Klaras egen berättelse:

Vi funderade att emigrera till USA före kriget men för sex personer var kostnaden för stor. Vi kom aldrig iväg. Det var svårt att förstå att allt skulle ändras. Vi levde i ett fredligt land med bra grannar men vi hörde vad de judiska flyktingarna från Tyskland och Polen berättade. Min far tog emot flyktingar i hemmet. Men vi visste ingenting om lägren eller Auschwitz. Allt började den 18 mars 1944 när tyskarna invaderade Ungern. Tyska arméförband körde igenom staden, det var tal och tidningar kunde man läsa att alla judar beordrades bära den gula Davidsstjärnan. Vi klippte och sydde fast dessa på kläderna. Det var hårda bestraffningar om detta inte följdes. Vi insåg att vi inte längre var medborgare och fast vi inte hade något att skämmas för så skämdes jag.

Läs resten av detta inlägg »

Liepaja – Vittnesmål av Reinhard Wiener 1969, tysk sjöman

”Jag hade en längre tid hört upprepade gevärssalvor i hamnområdet, så jag beslutade mig för att se efter vad som hände där. Efter att ha avslutat arbetet, någon gång mellan klockan fem och sex på eftermiddagen, åkte jag med båt, till andra sidan stranden, i riktning mot skotten. En medlem ur vår sektion följde med. Jag kommer inte längre ihåg hans namn. Det kan ha varit någon gång i augusti 1941. När vi kom fram till andra sidan stranden, gick vi till fästningsvallarna vid det gamla kastellet. Vi stannade där en stund och klättrade sedan uppför en fästningsvall, så att vi kunde se bättre….

Jag såg ett långt djupt dike, vilket påstods ha grävts ut av judarna dagen före. Vid diket stod det medlemmar ur SS och lettisk civilklädd polis med armbindlar. Avrättningsplatsen var avspärrad av letterna. Vi hade en god överblick av diket, så vi hade möjlighet att se allting bra.

Avrättningsplatsen var belägen ungefär en kilometer från fyrtornet. Området var övervuxet med buskar och marken var sandig. Vi tittade på avrättningarna i ungefär en och en halv timme. Under den tiden utförde tre till fyra lastbilar, lastade med fem män på varje, transporterna från staden till avrättningsområdet. Offren tvingades ligga ned på lastbilens flak under transporten. Den körde fram till diket och sedan drevs offren ner i diket från lastbilen som boskap. Detta utfördes av den lettiska polisen. De var utrustade med påkar och beväpnade med karbiner. Jag såg offer som blev slagna med påkarna.

Varje gång tvingades de fem att på linje springa ner i diket. Sedan tvingades de att ställa upp sig på rad med ryggarna vända mot de fem skyttarna. De fem skyttarna stod med sina gevär vid kanten av diket. Jag kommer tydligt ihåg att en SS-officer stod vid sidan om diket. Förutom honom fanns där också en del män ur SS eller SD. Skjutningen skedde under ledning av SS. Jag vet inte idag med säkerhet huruvida exekutionsplutonen bestod av letter eller män ur SD; jag tror emellertid att det var SD-män. En av dem gav en order och en salva avfyrades.

Offren stod vända mot oss. Jag kommer fortfarande tydligt ihåg att offren föll ihop efter salvan. De sköts i huvudet. Blod sprutade ut. Jag kan fortfarande mycket väl komma ihåg hur SS-officeren gjorde slut på dem med sin pistol….

Jag kan tydligt minnas en äldre man som var klädd i en vit rock, vilket tydde på att han var en judisk minister. Jag måste nämna att förutom mig, så var det också medlemmar ur Wehrmacht (armén och marinen), som tittade på avrättningen. En av de andra soldaterna, som tittade på, berättade för mig att den här mannen var till religionen judisk. När han var på väg mot diket, föll han ihop. De andra judarna var tvungna att ta med honom till diket, där han sköts.”

5 000 av 5700 av Liepajas judar sköts, de flesta vid stranden vid Skede utanför Liepaja. (2 730 människor den 15-17 december 1941).

Filmen är tagen i månadsskiftet juli/augusti 1941.Klicka här för att komma till filmen!

Läs resten av detta inlägg »

Sänkningen av S/S Cap Arcona

Henny Löwenberg var med stor sannolikhet en av de fångar från Stutthof som befann sig på S/S Deutschland den 3 maj 1945 när brittiska Typoon attackplan sänker S/S Cap Arcona och andra fartyg i bukten utanför Lübeck/Neustadt.

S/S Cap Arcona hade tidigare under vintern använts för att evakuera soldater och civila från Öst-Preussen. Fartyget kanske evakuerade så många som 25 795 personer. Det är under denna operation som en sovjetisk ubåt sänker S/S Wilhelm Gustloff med över 9 400 döda. Detta är världshistoriens största fartygskatastrof.

I maj samlar SS en fartygsflottilj för att försöka förflytta de fångar som nazisterna inte visste vad man skulle göra av. Många hade flyttats från koncentrationslägret Neuengamme efter överenskommelsen att de skandinaviska fångarna skulle samlas i just Neuengamme för att sedan transporteras av det svenska Röda korset till Skandinavien. Mycket är oklart men det är möjligt att Hamburgs Gauleiter Karl Kaufmann ger order om att få fångarna ur vägen för de framryckande brittiska styrkorna. Mycket tyder på att man avsåg att sänka skeppen med fångarna ombord. På kvällen den 2 maj 1945 fördes fångar från Stutthof och Mittelbau-Dora ut till fartygen, SS verkar ha dödat 100-tals fångar som inte fick plats på fartygen med kulsprutor .

Den 3 maj anfaller brittiska flygvapnet fartygsarmadan som man tror innehåller flyende tyska trupper.

08203Uppskattningsvis 4 650 fångar av 5 000 på S/S Cap Arcona dödas. Cirka 350 fångar överlever tillsammans med  16 tyska sjömän, 400 SS-män och 20 SS-kvinnor som räddas av andra fartyg.  Uppskattningsvis 2 750 fångar på S/S Thielbek dödas medan 50 överlever.  Samtliga uppskattningsvis 2 000 fångar på S/S Deutschland överlever då de lämnat fartyget innan det sänks.

Läs resten av detta inlägg »

Henny Lewenbergs väg till Sverige och Örebro

Anteckningar från videointervju med Henny Lewenberg (gift Goldberg)

USC Shoah Foundation Video nr 26523, Yad Vashem 2014

Henny föddes den 31 december 1928 i Liepaja I Lettland. Hennes pappa var Yitzchok Lewenberg gift med hennes mor Rachel. Fadern hade för övrigt deltagit i Lettlands frihetskrig efter Första världskriget. Familjen hade ytterligare två döttrar vid namn Ella och Sarah. Hon anlände till Sverige den 25 juli, sannolikt med en Röda kors-transport från det svenska transitlägret i Lübeck. Hon placeras i karantän på det tillfälliga sjukhuset på Läroverket i Ystad. Den 22 augusti fram till den 7 december 1945 befinner sig Henny sig på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus i Örebro. När Örebro stänger sitt beredskapssjukhus skickas hon till Västeråsens sanatorium och kommer 1946 sedan till Hässleholm och senare Helsingborg. Henny gifter sig 1950 med David Goldberg från Polen. Hon lämnar Sverige den 25 mars 1954 för att resa till USA.

Under kriget befann hon sig i gettot i Liepaja, senare i koncentrationsläger i Riga och vidare förd till koncentrationslägren Stutthof och Stolp (underläger till Stutthof) innan hon blev befriad utanför Lübeck. Vid ankomsten till Örebro vägde hon 30 kilo. När hon lämnar beredskapssjukhuset i december 1945 har kroppsvikten närmast fördubblats…

Lettland 1940

Henny berättar: Sovjetunionen invaderar Lettland. Allt ändrades mycket snabbt. Vi kunde upprätthålla kosher men i skolan skedde förändringar. Alla skulle tillhöra kommunistpartiet och vi skulle ha vita skjortor med röd scarf. Detta beordrades av skolan och vi skulle lyssna på våra föräldrar och om de sa något mot kommunismen skulle detta anmälas. Sedan deporterades rika judar till Sibirien och sovjetiska tjänstemän tog deras egendom. Min far sa: – Jag ger hellre Stalin min nyckel än Hitler mitt huvud! Och detta var 1940. Jag märkte ändå att min far oroades mer än tidigare. Jämfört med Sovjetunionen var Lettland – ”the Fat land” – ett litet rikt land. Vi var inte rika men välbeställda. Min mor hade haft städ- och tvätthjälp. Vi hade egna matförråd eftersom det var vinter, under november till mars hade nästan alla egna matförråd, i många fall räckte dessa hela den sovjetiska ockupationen. Jag gick i skolan och deltog i idrottsföreningen.

Tyska invasionen 1941 – massavrättningar och getto

Innan tyskarna kom var jag aldrig riktigt rädd. När tyskarna nådde fram till Liepaja (den 24 juni 1941) infördes det judiska märket – Davidsstjärnan för alla judar. Detta gjorde mig rädd. Andra regler som att judarna inte fick använda trottoaren utan måste gå ute i gatan eller att judar bara fick handla i två affärer infördes. Judiska affärer övertogs av ”arier” där judar inte fick handla. Tyskarna tog också över andra byggnader och lägenheter. Judarna blev bara utkastade. Min fars firma togs över på detta sätt. Han fick istället arbeta åt den tyska armén. Ganska snabbt började judiska män tas ut till skogen för att skjutas. Vi gömde oss ofta när vi fick en förvarning att tyskarna var på väg. Många judar försökte också ge föremål, varor och värdesaker till lettiska grannar för förvaring. Detta var i början av den tyska perioden.

Läs resten av detta inlägg »

Elev på Lillåns skola skriver om mormors mor Halina B!

1  M2

Mimmis mormor Veronicas mor var Halina!

Halina B föddes den 26 maj 1921 i Warszawa, Polen. Hon är dotter till byggmästaren Stanislaw B och Mariann B, men båda föräldrarna dog innan Halinas ankomst till Sverige. Hennes syskon, två systrar och två bröder, var kvar i Warszawa då Halina evakuerades till Ravensbrück, Tyskland. Halina gick 7 år i folkskola och 2 år i hushållsskola, därefter var hon anställd på en glasfabrik i Warszawa till hösten 1944. Enligt det polisförhör som genomfördes ansåg hon sig ej militärutbildad, ej prostituerad och som polska bekänner hon den romersk-katolska läran. Alla ”främlingar” fick sannolikt samma frågor.

Den 11 september 1944 deporterades Halina till Tyskland och fördes till koncentrationslägret Ravensbrück, i norra Tyskland, där hon vistades fram till befrielsen. I slutet av april 1945 blev hon utsläppt och fördes med hjälp av Röda Korset in till Sverige 2 maj 1945 utan legitimationshandling och hade inte heller några uppgifter att lämna om annan flykting. Efter ankomst Malmö vistades hon i Lund till 25 maj då hon blev förflyttad till Beredskapssjukhuset på Engelbrektskolan i Örebro. Hon ansågs arbetsför den 30 juli 1945 och hon fick anställning i köket på länslasarettet för 50 kronor i månaden, men detta trivdes hon inte med utan ville hellre jobba på en skofabrik i Örebro. Hon bytte därför arbete, hon jobbade därefter som städerska på centrallasarettet i Örebro och senare som hembiträde (från 29 december 1945) hos familjen André där hon tjänade 100 kr i månaden. Enligt läkaren Olle Ottander var detta delvis en del i behandlingen, många örebroare lät flyktingarna bo hemma hos sig mot mindre hushållsarbete. Av kostandsskäl ville staten snabbt får flyktingarna i arbete. Då Halina arbetade privat bad hon om att få sitt pass hemsänt från Polska ambassaden.

Läs resten av detta inlägg »

Magda Drucker (Mendolowicz) väg till Sverige och Örebro

Magda Mendolowicz ankom till Sverige den 8 juli 1945, sannolikt från det svenska Röda kors-transitlägret i Lübeck och från före detta Bergen-Belsen som befriades av britterna den 15 april 1945. Den 9 juli skrevs hon in på karantänsjukhuset i den kommunala flickskolan i Lund. Efter några veckor i Lund skickades hon till Örebro beredskapssjukhus den 22 augusti 1945. När beredskapssjukhuset i Örebro stänger skickas hon den 17 december vidare till Kalmar Beredskapssjukhus. På grund av sina sjukdomar är hon sedan på olika vårdplatser fram till 1947. Därefter bor hon hos sin syster Cecilia och bror Ignatz i Stockholm. Hon uppger att hon varit tre månader i Auschwitz och därefter i olika arbetsläger i Genzenküchen (2 månader)  och Essen (6 månader) före Bergen-Belsen. Magda gifter sig med den polske medborgaren Aron Drucker den 11 februari 1951. Makarna lämnar Sverige för USA den 25 mars 1954.

I videointervjun från Shoah Foundation nedan finns detta fotografi med. Det är därför högst sannolikt att bilden visar Magda på Kalmar Beredskapssjukhus någon gång under 1946. Se den andra bilden nedan.

Inger Britta Häll 21 feb 1946

Anteckningar från videointervju med Magda Drucker (född Mendolowicz)

USC Shoah Foundation Video nr 40417, Yad Vashem 2014

Magda Mendolowicz (senare gift med Aron Drucker) föddes den 26 juni 1920 i Satu Mare i Rumänien. Pappan Isodor Mendolowicz drev framgångsrik ett dryckes- och livsmedelsföretag. Produkterna gick även på export. Modern Piroska tog hand om den stora barnaskaran (Magda, Cecilia, Ernest, Ignatz och två andra syskon). Familjen måste ha räknats som ganska välbeställd.

Ankomsten till Sverige

Vi uppmanades att fylla i en blankett vart vi ville åka. Min syster sa: – Varför ska vi återvända hem? Ingen i vår familj är i livet. Vi skrev ett neutralt land; Schweden, Sweden. Vi kom med båt till Kalmar och sedan hamnade jag i Örebro. De ville tvätta oss men läkarna var rädda för sjukdomar. Vi fick duscha kallt och jag fick dubbelsidig lunginflammation och blev väldigt sjuk. Min syster och jag skiljdes åt, hon hamnade i Stockholm och jag i Örebro. Jag hade fläckar på lungorna, inte tuberkulos men jag blev efterhand lite bättre efter fyra år på olika sanatorium – sjukhus. Många dog men jag överlevde.

Jag vaknade en morgon i sjuksalen i Örebro och såg en SS-kvinna! En annan sängkamrat i salen kände också igen henne. Hon försökte gömma sig, men vi ville döda henne. Det blev slagsmål. Jag vet inte vad de gjorde med henne.

Läkarna talade många olika språk och jag började sakta lära mig svenska. Svenska och tyska är lite lika så min svenska blev snabbt bättre. Jag blandade tyska och svenska och läste böcker på svenska.

En dag stod jag i ett fönster (på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus) och såg hur en stor familj med tre barn på cykel. Jag började gråta. Läkaren hade just kommit. Jag sa: – Vad är min mor, min far? Se hur en riktig familj är. Jag är ensam. Jag har ingen. Läkaren svarade: – Du är ung, du överlevde. Du kommer att gifta dig och skaffa en egen familj. Sluta gråta, förbli lugn. Du är i ett fritt land. Kriget är över. Efter en hälsoundersökning kom en läkare fram och ville veta vad jag varit med om. Vi kunde tala tyska med varandra.

Läs resten av detta inlägg »

Rachel Rubin

eller som ogift  Rotsi D har i sitt opublicerade vittnesmål med två intressanta bilder. Nedan ser vi Rotsi hos sin fosterfamilj i Sverige; Ruth och Birger Lindgren. Källa:http://sfi.usc.edu/ 

Iphone 14 350

Hon pekar också ut sin bror och möjligen henne själv på ett av fotografierna från det så kallade Auschwitz-album. Klicka på länken för att komma till bilden. Det är förstås svårt att veta om bilden verkligen visar det som många efteråt ville se. Hon och hennes bror står i bakre raden skymda av pojken i mitten. En uppgift för nästa elevgrupp blir förstås att försöka hitta den autentiska platsen i Auschwitz. 

Läs gärna om de svenska vittnesmålen om Rotsi . Klicka på länken.

Färskt elevporträtt. Klicka här!

Rotsi står till vänster om vaktmästaren Knut Karlsson på Engelbrektsskolan, Örebro 1945

Polisen mm

Skola i Halmstad var beredskapssjukhus

Klicka på denna länk för att komma till artikel!

Kvinnor anländer till Halmstads beredskapssjukhus 16

Foto: Stig Hartman

Eva Löwenthal (Bardos) väg till Sverige och Örebro

vitabussaran_nasjonalmuseet-dk_ccby-580x376

Källa: Cajus Petersen, Nationalmuseet Danmark

Anteckningar från videointervju med Eva Löwenthal (Bardos)

USC Shoah Foundation Video nr 29696, Yad Vashem 2014

Ankomsten till Sverige

Eva Bardos (Flesch) gift Löwenthal föddes den 15 mars 1922. Familjen kom från Ungern och levde i före kriget i Budapest. Eva kom till Sverige den 3 eller 4 maj 1945 från det tyska koncentrationslägret Neuengamme som hon kan ha lämnat den 24 april. (I journalen finns en anteckning om att hon har varit ett år i läger, vilket inte är osannolikt eftersom Budapest judar började föras bort våren 1944.)

Eva beskriver ankomsten som att vi kom till sjukhus ”fullproppade med sängar”, men när man tittade upp var personerna borta. Många var i dåligt skick och dog. Många ligger begravda på Malmös judiska begravningsplats och senare kom jag till Norrköping, där det också finns många judiska gravar. En del orkade helt enkelt inte leva mer.

Efter två veckor i karantän i Lund och Malmö (mellan 5 till 23 maj 1945) skickades vi till olika iordningställda skolor. Vi åkte på olika läkarundersökningar och då hittade de en fläck på min ena lunga (sannolikt tuberkulos som många andra lägerfångar). Då blev det ordnat att jag skulle till Örebro. De frågade oss utvalda om vi ville ha med några som vi kände. Två rätt friska valde att följa med. Jag hade en väninna från Budapest, och vi lyckades att hålla ihop genom alla lägren, som jag tappade bort under evakueringarna men jag fick veta att hon hamnat i Korsberga i Småland och vi började brevväxla.

Jag kom alltså till Örebro (den 24 maj 1945). De hade inrett en skola åt oss. Dessa skolor kallades för beredskapssjukhus och ordnades under kriget. Skolan var utrustad med sängar och allting. Vi var där hela sommaren. Mest att äta, sova och försöka bli bättre (hon vägde vid ankomsten 41 kilo). Den 6 augusti då atombomben släpptes var vi där. Vi kunde vara kvar i skolan ända till hösten då barnen äntligen måste komma tillbaka till skolan och vi förflyttades till en före detta dövstumskola. Jag var då redan bekant med min man som skaffade en lägenhet genom den fotbollsklubb där han var tränare. Och jag flyttade in hos Werner Georg Löwenthal (sannolikt Södra allén 22A den 15 oktober 1945). Vi gifte oss den 30 oktober 1946.

Läs resten av detta inlägg »

Lina Simmel

Genom att klicka på länken kommer du till översatt dokument som är den åtalsskrift som gör att hon som judinna hamnar i Auschwitz och så småningom till Örebro. Klicka här.

Lina Simmel var gift med den pensionerade tyske majoren Otto Simmel och hade de inte blivit upptäckta hade sannolikt båda överlevt kriget. Genom att Lina var gift med en ”arier” var det inte tänkt enligt de nazistiska besluten att hon skulle deporteras utan hennes äktenskap skyddade henne. Men Lina och hennes man blev tillsammans med 8 andra angivna till polisen i mars 1943 och gripna för att i hemlighet lyssnat på radiosändningar från BBC. Ett grovt brott. Hennes man Otto dör under förhören. Sannolikt var angivaren Lina Sterer, som sannolikt inte insåg att hennes handling medförde döden för flera av de tio inblandade.

Gruppen bestod främst av före detta officerare i den österrikiska armén och många var eller hade varit gifta med judinnor. Gruppen beskrevs som regimfientlig på grund av just detta. Utdrag från Gestapo-förhören går att hitta på nätet. Vi har sju av de tio åtalade här. Genom att skriva in deras namn på denna hemsida går det att få fram bilder och information från Gestapo-arkivet i Wien. Klicka på namn för att komma till http://www.doew.at/english.

August Siersch

Paula Stumfohl

Lambert Stumfohl

Franz Dymácek

Else Dymácek

Otto Simmel

Lina Simmel

För detta brott utdömdes fängelsestraff upp till 1 år och 6 månader. Många av de judiska kvinnorna går under under lägerstraffen. Lina Simmel stående tredje från vänster från en medelklassmiljö före kriget. Fortsättning följer.

Lina

Lina Simmel på Beredskapssjukhuset i Örebro 1945. Elevtext om Lina når du genom att klicka här! lina 2 beskuren

Stanisława P

POLSKA KÄLLINSTITUTET                                                                                                                                                Trelleborg, den 10.07.1946

i Lund

Jur.kand. Bożysław KUROWSKI, institutets assistent mottar protokollet

 

PROTOKOLL från förhör av vittne 394

Inställer sig: P Stanisława, född: den 8.05.1869

ort: Nakło                                                                yrke: leg. Läk. Från Poznań

religion: romersk-katolik                                     föräldrarnas förnamn: Józef, Emilja

Sista bosättningsadress i Polen: Poznań ul Mickiewicza 22.

Nuvarande bosättningsadress: —–

Upplyst om vikten av sanningsenliga vittnesmål och ansvar och följder vid falska vittnesmål, förklarar hon följande:

Jag har vistats som politisk fånge i lägret i ŻABIKOWO nära Poznań (Lenzigen) från och med 30.09.1943 till och med 15.02.1944, därefter i koncentrationsläger i RAVENSBRÜCK från och med mars 1944 till och med maj 1944, samt från och med 20.07.1944 till och med 25.05.1945. Jag hade burit rödfärgad triangel märkt med bokstaven P.

Från och med maj till och med 19.07.1944 har jag varit läkare i judiskt läger i PRAUSNITZ som tillhörde till GROSS ROSEN.

På frågan om i samband med vistelsen respektive mitt arbete i koncentrationsläger har jag någon särskild kunskap om koncentrationslägrets organisation, levnadssätt, fångarnas arbetsvillkor, behandling av fångar, läkarhjälp och prästhjälp samt hygienen i lägret och alla former för fångarnas levnadssätt som yttrades i lägret anger jag följande:

Läs resten av detta inlägg »

Ett klassrum på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus 1945

salen

Bild från Veronica Jansson. Sannolikt polska kvinnor vid en gudstjänst i skolsal på Engelbrektsskolan 1945. Jozefa M; andra från vänster nedre raden, Stanislawa P och Julianna K sannolikt de äldre kvinnorna skymda bakom blommorna i mitten, nedre raden till höger stående Janina W och Janina G, stående i bildens utkant sannolikt Stefania K. Vid bordet till vänster något skymd Halina B.

Eszter

”1940-44 getto i Lodz. Hade det där i stort bra. I augusti 1944 – tolv dagar i Auschwitz. Sedan sju månader i arbetsläger i Christianstadt. Hade där hårt arbete och lite mat. Fick bland annat gräva tankgravar och kasta upp jorden två meter. Därefter i mars 1945 förflyttning till Bergen Belsen, under sex veckor omväxlande tåg (fyra dagar) och fotledes (fyra dagar). Fingo vara helt utan mat när de marscherade. Sammanlagt sju veckor i Bergen Belsen. Dagransonen bestod av ¼ liter tunn kålsoppa och hon såg bröd sammanlagt två gånger på hela tiden.

När hon en gång lyckades snappa till sig en bit kålrot extra fick hon till straff sitta två dygn i en mörk källare med vatten till knäna och omgiven av stora råttor. … I aug 1944 böld …som brast sönder och hon fick här sedan ett varigt sår som läkte ut först april 1945… tyfus…låg en månad med 40° feber, illamående och kräkningar men ingen diarré… vägde vid befrielsen 33 kg, ingen mens i lägren sedan augusti 1944. Känner sig nu alldeles frisk.”

USC Shoah Foundation

Efter filmen ”Schindlers list” 1994 satsade Steven Spielberg intäkterna i en organisation som skulle genom videoupptagningar dokumentera Förintelsen. Idag finns snart 53 000 vittnesmål. Se http://sfi.usc.edu/ 

Det finns minst 9 upptagningar av de judiska kvinnor som kom till Engelbrektsskolan i Örebro 1945. Namnen och deras koppling till Örebro går att hitta på hemsidan och därför är deras fullständiga namn redovisade här. Videoupptagningarna är inte helt lätta att få tillgång till. Arbete pågår.

Eva Löwenthal (Bardos) – svenska – nr 29696

Rachel Rubin (Rosi Drumer) – hebreiska – nr 7805

Magda Drucker (Mendolowicz) – engelska – nr 40417

Henny Goldberg (Levenberg) – engelska – nr 26523

Hasidah Fridah Pines (Frida Schwarc)  – hebreiska – nr 27021

Tolah Rosman (Lazinger) – hebreiska – nr 24549

Clara Weinberger (Weisz) – engelska – nr 51408

Olga Bier – engelska – nr 2472

Rosi Cohen (Hirschberg) – engelska – nr 1411

Gedulla Menko

”Befrielsen

Transporten förde till friheten. Till Sverige. I ej överfyllda vagnar med halm och med vakter som inte slog och knappt var beväpnade. På tåget hörde vi om Hitlers självmord. I Flensburg sa den tyske soldaten, – ”Nu är ni fria”. Vi svarade inte. Det var knappt att vi grät. Ett försök att sjunga den holländska nationalsången misslyckades. Ingen av oss försökte angripa vakten. I den första staden på dansk mark klev några av oss av tåget och plockade upp gåvor som danskarna med stor mildhet lät strömma till. De kastade till och med packet från tredje och fjärde våningen från sina hus. Bagarpojkar tömde sina brödkorgar, barn delade ut godis. Vi delade ärligt på allt. Det allra första som jag åt efter befrielsen, det allra finaste jag någonsin ätit i livet, var råa havreflingor.

Vi fördes till ett litet läger där man gav oss väldigt god mat och bad oss om ursäkt för att vi skulle behöva sova två i varje bedd, vilket lät komiskt i våra öron efter de senaste veckorna.

Nästa dag – det var ett härligt väder – serverades det frukost ute på ett litet fält. Det låg 200 meter från en gata. Jag sa till mig själv – ” Om jag vill nu kan jag gå ut på den här gatan utan att bli slagen.” jag försökte, men jag vågade inte, försökte en gång till men kunde bara inte, rädslan satt för djup. Det dröjde lång tid innan jag kände att jag verkligen var fri. Nästa dag åkte vi vidare till Sverige. Vi blev avlusade, registrerade och fick nya underkläder. Av holländska konsulatet fick vi senare skor, kläder och en rock som vi själva fick välja, av dem fick vi även 10 kronor i veckopeng.

Vi bodde i en skola, där vi kärleksfullt vårdades av Röda Korset, som också hade organiserat vår transport från Danmark till Sverige. Även privat var svenskarna mycket snälla mot oss, de bjöd hem oss och gav oss presenter. Svenska lärarföreningen bjöd in lärare, bland annat mig till en glänsande fest.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Rolf Andersson – min morfar

Rolf föddes 1935 i Hagaby vid Glanshammar. Han hade två yngre bröder. Gunnar och Lennart. Rolf var fem år när kriget började och Rolf hade många släktingar som kämpade i kriget i Sverige. Ett hemskt minne han har kvar, var när tyska transportplan åkte ovanför honom när han satt på balkongen. Planen åkte så lågt så han såg tyskarna inuti planen. Rolf hade många släktingar som deltog i beredskapen i Sverige under kriget och den enda informationen de fick var genom radion och där fick de information om vad som hände. Kommunikationen de hade var en telefon.

Rolfs far var skräddare och hans mor var hemmafru och på detta sätt kunde de försörja sig. Om man ville ta sig någonstans fick man ta cykel eller spark. Rolfs föräldrar hade ingen bil. Det fanns, såklart, men de var för de som hade lite bättre ställt. Bensin var ransonerad under kriget. Rolf hade det bra i skolan då han hade en bra relation till läraren. Läroböcker stod skolan för och Bestraffningen var inget mer än kvarsittning. Inga slag eller något åt det hållet. Han sa att han någon gång hade själv fått kvarsittning.

Det mesta han och hans vänner lekte med under den tiden var med en fotboll som de hade gjort själva av tidningspapper och snören. Det kunde också vara att de gick ut på natten i skogen och gömde sig i lag på varsin sida av skogen. Och sedan skulle de hitta varandra i mörkret. Under kriget var det så kallad ransonering och man fick ett antal kuponger per månad som skulle räcka till det man skulle handla. Det fanns till exempel ransoneringskuponger för bensin och matfett. När det var som mest kritiskt släckte alla ljusen i husen och inga lampor var tända på gatorna. Det var för att om tyska plan åkte förbi så skulle de se att de lös och då skulle de möjligtvis kunna hända något. De tyckte Rolf var obehagligt.

Läs resten av detta inlägg »

Stadsvandring inför Förintelsens minnesdag 27 januari 2016 Örebro

9A 16 058

9A 16 049 mindre

9A 16 076

9A 16 080

 

En på alla sätt fruktansvärd och bra film

Se denna:

SAULS SON affisch 70x100.indd

Berit om Andra världskriget

Berit föddes 16 oktober 1936 i Östansjö. Hon har en yngre bror och en yngre syster. Hennes mamma jobbade i köket i Kävestaskolan. Och hennes pappa var lantbrukare. Hennes bästa minne är när hennes bror föddes. Hennes sämsta minne är när dom blev väckta mitt i natten av några svenska soldater som hämtade hennes pappa som skulle tjänstgöra som vakt på tågstationen i Hallsberg. Familjen försörjde sig genom mammans jobb på Kävestaskolan och att sälja mjölk, sädesslag och trä från gården. I skolan var man tvungen att ha med egen mat från hemmet. Stämningen mellan elever och lärare var bra. Skolk var inte vanligt och man slogs bara vid några tillfällen under skoltid.

När kriget började så ville man inte inte skaffa barn för man var rädd att det skulle hända dom något t.ex att om Sverige blir invaderat så kan nån komma och ta barnet ifrån en. I skolan hade man gått igenom vad man skulle göra om kriget kom till Sverige, man skulle gömma sig någonstans i skolan.

På 50-talet så var relationen mellan bönderna och regeringen inte så bra. Bönderna höll inte med vad politikerna hade att säga. Detta fick bönderna att anses som rebelliska. Berit och hennes familj visste inget om förintelsen innan 50-talet. Dom fick reda på det då det kom flyktingar från Tyskland till Hallsberg och Östansjö. Flyktingarna var Polska. Mest kvinnor runt 20 års åldern. Dom som hade kommit blev omhändertagna av Röda Korsets sjukpersonal från Vretstorp.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Gunn-Britt

Min mormor Gun-Britt föddes 16 augusti 1945 i Ekeby, där bodde hon med sin mamma och pappa. Hennes mamma hette Anna-Lisa och jobbade inom sjukvården och hennes pappa John som jobbade som lastbilschaufför. På fritiden när hon var liten så fanns det inte så mycket leksaker men det som fanns att göra var bland annat leka med dockor eller grankottar eller så spelade man kula.

Hon tyckte skolan var bra för att hon trivdes väldigt bra, för hon hade många kompisar. Skolan då och nu är olika på vissa sätt t.ex så hade eleverna en annan sorts respekt mot lärarna , fast det hade de mot alla vuxna. Det fanns inte bestraffning på hennes skola och inte heller någon skolk vilket hon trodde tror kom under nästa generation. Hon sa också att dom inte hade skoluniform men vanliga kläder var ungefär som nu, långbyxor och en tröja. Men dock var lärarna välklädda männen hade kostym och kvinnorna klänning. Hon sade också att dom hade mycket läxor och prov och det förkom inte så ofta att man inte gjorde dom för att man hade sån pass stor respekt mot lärarna. Men om man inte skulle gjort sin läxa hände inget speciellt förutom dåligt betyg. Dom hade betyg i alla ämnen plus ett betyg i ordning och uppförande. Ordning och uppförande betyget påverkades av om man t.ex retades eller hade o ordning i bänken.
Det fanns inte så mycket mobbning när hon gick i skolan heller, i allafall var det inget man pratade så mycket om, men något som fanns var utfrysning säger mormor, det berodde på att alla är olika och man kan inte vilja vara med alla hela tiden men det var inget hon gjorde sa hon också.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Clas

Jag har intervjuat min Morfar Clas. Clas föddes år 1944 i Jakobstad som ligger i Finland. Clas bodde på landet med sin mamma,pappa och sina 4 syskon. Hans mamma hette Edith,Hans pappa hette Mats och syskona hette,Tage,Siv,och Karita. Det var en självklarhet att alla barn skulle hjälpa till med sysslorna bla Mjölka korna,Hjälpa till med maten mm. Clas pappa arbetade som en Fabriksarbetare medans Clas mamma var Hemmafru. Clas pappa kom hem sent på kvällarna för han var tvungen att försörja sig själv och sin familj så barnen fick göra alla sysslor på gården.

Clas började i skolan när han var 9 år i Jakobstad. Skolan var mycket lättare förr tycker Clas eftersom på den tiden kunde man få jobb när som helst, betygen spelade nästan ingen roll. Man kunde bli bestraffad i skolan om man gjorde något dumt te.x komma försent eller säga något olämpligt. Lärarna kunde ha Favoritelev och om dem gjorde något dumt så fick dem inga bestraffningar men alla andra fick. Bestraffningarna var väldigt olika,Man kunde få gå ut ur klassrummet och senare komma tillbaka,Man kunde få Kvarsittning och så kunde man bli slagen med en pekpinne på fingrarna. Mobbning fanns men man hörde aldrig om att någon hade blivit mobbad. Dvs att nästan ingen blev mobbad på den tiden. I Clas skola så hade man ingen skoluniform men tjejerna gick runt med kjolar och killarna med jeans.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Gunilla

Jag har intervjuat min farmor Gunilla. Hon är född 19 juni 1944 i hällefors. Hennes familj bestod av Mamma Annis, Pappa Holger, storasyster solveig och lillasyster silvy. Som ung jobbade hennes mamma på fångvårdsanstalten där hon gav bla ut mat till fångarna. Senare jobbade hon som piga. Hennes pappa jobbade som martinarbetare på verket hällefors järnverk och senare på hällefors köping som kommunalarbetare. Gunilla jobbade som telefonist på telegrafen i hällefors tills det blev automatiserad 1957. Efter det jobbade hon som kontorist som 17-åring.

Gunilla började skolan 1951 i Hällefors. Hon säger att skolan verkar vara mycket lättare när hon gick i skolan jämfört med nu. Nu för tiden är det mycket högre krav på eleverna än vad det var då, det var inte lika stressigt då. Man kunde bli bestraffad på skolan men inte med våld. Det kunde vara att om man pratade för mycket och störde fick man gå ut ur klassrummet tills magistern eller frökern kom och hämtade en. Mobbing fanns det inte mycket av. Det hände ibland kanske att nån var dum mot någon men inte som det är idag. Gunilla blev inte mobbad men berättar att man kunde aldrig leka tre tjejer utan skulle man leka skulle det bara vara mellan två tjejer. Så var man borta en eftermiddag när två tjejer lekte var det svårt att komma in och vara med att leka med dom. Man hade ingen skoluniform men tjejerna hade oftast kjol på sig och killarna hade oftast korta byxor. Man hade även hemstickade tröjor. Gunilla berättar att hennes mamma sydde hennes kläder.

Något hon minns från sin barndom var att hon hade många kompisar hon lekte med. Tillsammans byggde dom kojor och klättrade i träd. Dom lekte även mamma, pappa, barn och spelade mycket fotboll. Gunilla hade gymnastik som intresse och hennes granne lekte hon mycket med som hade romerska ringar som dom lekte i. Man dansade även folkdans. Leksakerna som fanns var mycket träleksaker. Gunilla hade en porslinsdocka när hon var 5 år. Även dragleksaker fanns. När Gunilla blev äldre så sydde och stickade hon sina kläder. Man kunde inte tänka så mycket som var modernt utan man hade de kläder man hade råd med. Kläder som var moderna var kjolar med veck sk twistkjolar. Man hade skumgummi under kjolen ibland flera lager med kjolar för att det skulle bli vidd på kjolen. Det var inne med tuperat stort hår och för att få höjd på håret och så kunde man även lägga in formfranska. Killar hade nästan alltid kostym. Vanligt bland killar var att ha brylkräm i håret.

Läs resten av detta inlägg »

Stigs minnen från 1950-talet – det Kalla kriget

Jag har intervjuat min morfar Stig. Han föddes 1944 i Örebro. Han bodde då med sin mamma, född 1911, sin pappa, född 1902 och sin storebror, född 1942. Hans mamma var hemmafru och hans pappa var byggnadsarbetare. Det var Stigs pappa som försörjde familjen. Det vanligaste jobbet var då industriarbetare säger Stig.

Det var skolplikt och Stig gick i skolan i Örebro helt gratis. Det enda som kostade var slöjden vilket var 4 kr/termin. Min morfar gick på “Karolinska högre allmänna läroverket för gossar” och var tvungen att köpa allt skolmaterial själv. När man gjorde något fel i skolan så berätta Stig att man fick anmärkningar, kvarsittning eller slag av lärarna. Man fick ha egna åsikter och säga vad man ville men var tvungen att lyda föräldrar och lärare. På fritiden lekte Stig mycket kurragömma, spelade kula, åkte skidor eller spelade fotboll. Det fanns inte så mycket leksaker utan man använde sig mest av små bilar, bobb, spark och hemmagjorda leksaker.

Demokratin i Sverige under 1950-talet var i stort sätt som nu förutom motboken som var att man bara fick köpa/dricka en viss mängd sprit i månaden. Man märkte inte av det kalla kriget så mycket enligt Stig mer än att det var svårare att ta sig in i Öststaten. När man däremot fick höra att Kennedy mördats började oron för ett nytt världskrig. Man fick via radion veta att Sovjet sänt ramper till Kuba och att detta kunde leda till att det blev ett kärnvapenkrig mellan Sovjet och USA. Nyheterna fick man främst från radion men även från TV i slutet av 50-talet. Det viktigaste nyheterna enligt Stig var dagsnyheterna från TT därför att det var den enda nyhetskällan för att hans familj skaffade inte TV förens i slutet av 1958. Flyktingarna började komma till Sverige först efter 1956 från Ungern och 1961 från Tyskland då Berlinmuren byggdes.

Läs resten av detta inlägg »

Minnesstenar att snubbla över – att se skuggorna från det förflutna

Ett mycket tänkvärt minnes- och konstprojekt är Gunter Demnigs så kallade ”Stolpersteiner” – ”snubbelstenar”. SO-läraren har snubblat över några av stenarna i Duisburg och Köln. Klicka här för att komma till projektets hemsida!

image

 

Läs resten av detta inlägg »

Sabir – livet i byn Tavella

Sabir Kader som är min morfar är född 1941 och var utbildad som lärare under tiden då han levde i den Irakska del av Kurdista (i staden Soleimeni som också var hans hemstad) . Han bode med sin familj som bestod av pappa som jobbade med handel vars inkommst var väldigt bra, mamma som var hemmafru och två systrar som blev bortgifta under 17 års ålder, de gick inte i skolan utan var hemma frua precis som modern. Idag så är Sabir pansionär och ängnar tiden till att fixa egologiska grönsaker, spendera tid med släkt och vänner samt ta hand om sin hälsa och lyssna på nyheter när han är hemma i Tengvallsgatan i Örebro. Han är även ordförande i en förening.

Under denna tid dvs före 1962 fanns det olika byar och Sabir bode på en av de som kallades för Tavella. Ett liv ett vanlig hem brukade oftast se ut på det sätt då folk sydde egna kläder med eget tygg som de fick tag i huvudstaden eller i Iran ditt tygg fraktades och butiks ansvarligarna fick ta emot det som senare såldes i affärerna. De flesta hade trädgård där man odlade ekologiska grönsake, åt nyttigt kött och ofta ris och nästan aldrig socker dvs att de var väldigt nyttiga.

Teknologi fanns inte på denna tiden dvs säga även inte radio och Sabir minns hur farsinerade alla var då de såg en radio, ”hur kunde det de sa i Bgdad höras genom aparaten, hur kunnde ljudet föras från så långa mil och hur kunnde de ens höra det”: var många som tänkte.

Läs resten av detta inlägg »

Schindlers list – skuggorna från Hollywood

Som ett led i vår kultursatsning har alla våra 9:or sett filmen Schindlers list  på BIO ROXY!

Fundera över titeln och VAD ÄR EN MÄNNISKA?Schindler's List (1993) 2Schindler's ListBild3Bildkälla: www. warhistoryonline.com, www.movieboozer.com

Intervju med Stig

Min morfar heter Stig och föddes den 27 april 1944 i Lindesberg. Han växte upp med sin mamma, pappa, två bröder och en syster. Stigs mamma jobbade som telefonist och hans pappa jobbade till en början i sågverksbranschen sedan som väktare plus andra småjobb. Stig och hans familj bodde i en villa och i grannskapet hade han många kompisar som också var hans grannar. Stig och hans kompisar lekte oftast i skogen eller på gatan. En vanlig lek som de ofta lekte var att de spelade brännboll. Maten som man åt till vardags var husmanskost. Det kunde t.ex. vara köttbullar och potatis eller fläsk med löksås. Ris och pasta åt man i stort sett aldrig. Till fest var det oftast stek och potatis som serverades.

Stig har många minnen från när han var liten och ett av hans sämsta minnen från barndomen var när han var tre år gammal. Då hade han fått en trehjuling och med den ville han visa sig duktig och åkte då ner för trappan och slog sig. Såklart har han inte bara dåliga minnen. Ett av Stigs bästa minnen var när han gick ut Realskolan. Stig gick då alltså i Realskolan och efter han gått ut Realskolan så gick han på Handelsgymnasiet i Örebro. Stig berättade att han hade en väldig respekt för sina lärare när han gick i skolan. Lärarna hade alltid rätt och de kunde slå eleverna. Stig sa att man nästan kunde vara rädd för lärarna men utöver det tyckte Stig att skolan var bra. Stigs första jobb var på ett kontor och där jobbade han med bokföring. Han tjänade 1200 kr i månaden. Stig gifte sig sedan vid 23 års ålder. Det var mormor och Stig som bestämde själva att de skulle gifta sig. På den här tiden var det ganska vanligt att man gifte sig ung, vid ca 21- 25 års ålder.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Tage

Jag har intervjuat min morfar Tage. Tage föddes den 30:e Juni 1945 i Kräcklinge som ligger i Närke. Hans mamma och pappa var lantbrukare. Han fick därför köra traktor vid 6 års ålder, vilket för övrigt är ett av hans bästa minnen. Att börja skolan, vilket skedde vid 7 års ålder, var en av dem sämre minnena från hans barndom. Skolan var inte nödvändigtvis dålig men den var rätt så tråkig. Man såg dock inte skolan som något hemskt, utan man gick i skolan för att det helt enkelt bara var så. Lärarna slog inte barnen och bestraffning som till exempel kvarsittning var inte möjligt på grund av skolskjuts. Mobbning var inget begrepp som användes och därför var det inget som man tänkte på, men det fanns. Därför var det inte konstigt att ingen reagerade när man retade koreanen som gick på skolan. Sen var det också för att det inte fanns organisationer som motverkar/uppmärksammar mobbning. Bland eleverna så var stämningen tämligen lugn. Man slogs och bråkades då och då men det blev aldrig något större. Man hade alltid undervisning om kristendomen en kvart på morgonen. För övrigt så fick man undervisning i geografi, historia, lite engelska senare i skolgången och så fick man självklart lära sig att räkna. Tage säger även att han sov mycket på lektionerna och att lärarna inte tycktes bry sig om att säga till. Skolan slutade vid 14 års ålder, alltså efter 7 års skolgång och Tage började arbeta direkt efter skolans slut.

Som bonde arbetade man i princip från morgon till kväll (07:00 – 17:00), men på lördagar så arbetade man bara halva dagen. Fritid hade man inte så mycket av överlag men han anser att arbete inte var så stressigt. Vid den här tiden så var socialdemokraterna det absolut största partiet, men hemma hos Tage var det centerpartiet (“bondepartiet”) som var populärast. Det mest impopulära partiet var kommunistpartiet, eftersom det fanns en viss rädsla för kommunismen. Att diskutera politik hemma var vanligt och man märkte kalla kriget genom “ryss-skräcken”. Man såg Amerikanerna som dem goda och Ryssarna var något som man skulle akta sig för. Något som Tage minns extra mycket var den så kallade Ungernrevolten då Ungerska upprorsmän kämpade för ett fritt Ungern. Han minns även Kubakrisen då amerikanerna upptäckte ramper för kärnvapen på Kuba och dem förhandlingar som följde mellan USA och Sovjetunionen.

Läs resten av detta inlägg »

Ingrids krigsminnen

Jag har intervjuat min farmor, Ingrid. Ingrid är idag 77 år gammal och bor i ett radhus i Bålsta, utanför Stockholm. Under sina tidiga levnadsår bodde hon i Rämen, en by belägen djupt i de värmländska skogarna. Hennes far arbetade som jägmästare och hennes mor var hemmafru som många andra kvinnor på den tiden. På grund av faders yrke hade familjen det bra ekonomiskt och var en fin familj i byn. Det var fyra syskon i familjen. Under 40-talet delades det ut ransoneringskuponger i Sverige beroende på antalet i familjemedlemmar. Ransoneringen gick ut på att alla skulle kunna få köpa nödvändiga varor trots att det fanns lite av vissa. De varor som ransonerades var bland annat mjöl, kaffe, socker och sprit. Många lyckades sälja utanför ransoneringen, på den så kallade svarta börsen.

Under kriget var det få som var medvetna om tyskarnas brott mot judarna och det var inte särskilt många flyktingar som kom söder ifrån. Däremot ankom det väldigt många flyktingar från Finland, framförallt barn. Detta berodde på det finska vinterkriget. Nyheter kom från tidningar, radio och lite från TV men en femårig flicka märker inte så mycket ändå. Något som Ingrid kom ihåg starkt var när hela byn i stort sett dog. Nästan alla vuxna män var inkallade som soldater ifall kriget skulle komma och eftersom det var bara de som jobbade och bara de som hade körkort var byn väldigt öde. Under kriget var många i Ingrids närhet oroliga att kriget, som fanns i alla länder runt Sverige, skulle komma hit, troligen eftersom hon bodde så nära den norska gränsen. Tanken att tyskarna skulle “ta över vårt land” var ofta förekommen. Enligt Ingrid var demokratin bevarad under kriget trots att det var oroligheter vid ett par tillfällen, hon tycker sig ha minnen om skottlossningar vid demonstrationer Hon berättar att yttrandefriheten fanns även fast demonstrationer inte var lika accepterade. Trots det berättade man inte vilket politiskt parti man sympatiserade med.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Margit

Jag har intervjuat min mormor Margit. Hon föddes den 2 december år 1933 i orten Hed. Hon och hennes tvilling Ingrid föddes tillsammans hemma med hjälp av en barnmorska. Hennes familj bestod då av hennes mamma Marta, hennes pappa Bror, hennes storasyster Kerstin och hennes tvillingsyster Ingrid. Två år senare kom även hennes lillasyster Gunnel. Hennes mamma var hemmafru som var vanligt på den tiden och hennes pappa var folkskollärare och kantor. Hennes familj bodde tillsammans på landet. Hennes pappa var frikallad från armén men de flesta andra män som de kände var inkallade under kriget. Mormors familj blev därför inte lika påverkade som många andra av andra världskriget. En av de få saker som påverkade dem var dock ransoneringen. Att det var ransonering på varor betydde alltså att man bara fick köpa en viss mängd av dem för att det skulle räcka till alla. Man var tvungen att ha kuponger för att köpa varor från affären. Exempel på varor som var ransonerade var socker, kaffe och textiler. Bortsett från ransoneringen märkte inte mormor av kriget särskilt mycket mer än att hon vart lite rädd när det kom flygplan eftersom hon hört om bombningar. En sak mormor kommer ihåg från krigstiden var att det fanns ett slags läger för ryssar i ett område som hette Krampen. Detta område låg nära där hon bodde och därför kommer hon ihåg det. Dessa ryssar var sovjetiska militärer som hade rymt till Sverige från tyska fångläger i Norge och Finland där de varit slavarbetare. När de kom till Sverige placerades de i förläggningar. De kallades ryssläger och betraktades som sovjetiska områden. Ett av dessa områden var just i Krampen.

När mormor växte upp var det ganska svårt att få reda på nyheter. Man fick främst höra nyheter genom radio och tidningar på den tiden. Det var inte heller lätt att kommunicera med någon som bodde långt bort. Inte alls alla hade telefon så man fick kommunicera genom att till exempel skriva brev till varandra och skicka med posten. Det var även svårt att ta sig fram. Det var inte så många som hade bil och därför cyklade och gick de flesta. När kriget började kommer mormor ihåg att man tog beslag på gummi i däcken på bilarna. Mormors pappa hade en bil men den gick inte att använda eftersom hjulen beslagtogs. Man gjorde detta eftersom nästan all import stoppades under kriget. Då behövde man gummin inom till exempel industrin.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Bertil

Jag har intervjuat Bertil som föddes år 1936 i Nerkeskil. I hans familj var de åtta stycken, två vuxna och sex barn. Både hans mamma och pappa jobbade som lantbrukare på deras egna gård. På den tiden hade de inga stora maskiner att jobba med så de fick göra allt förhand.

När Bertil var tre år började andra världskriget. Han började skolan 1943 när han var rum sex sju år. Skolgången var ungefär lika som den idag. Det fanns några olikheter, han hade ungefär tre kilometer till skolan, det inte finns någon skolbuss så han cyklade till skolan varje dag även om det regna eller var super kallt. De fick även ingen lunch utan de fick de ta med sig hemifrån. Några saker som var väldigt lika med skolan idag är att skolan var obligatorisk även då, de hade vanliga skolböcker att jobba i och de hade mycket läxor. Lärarna var väldigt snäll och de fick aldrig några slag av dem.

För att kunna få mat så fick man som små kuponger som man gav till folket i affären och så fick man de som stod på lappen T.ex. Ett kg potatis. En av de vanligare maträtterna var potatis och sill och till frukost var det oftast gröt.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Kerstin

Min mormor Kerstin föddes den 17 augusti år 1935 i Österjörn, Västerbotten. Hon bodde med sin ensamstående mamma Linnea och sin fyra år äldre syster Ingegärd. Kerstins pappa bodde inte med familjen utan bodde i ett annat hus i byn, men dom hälsade på honom lite då och då. Kerstin, Linnea och Ingegärd bodde tillsammans i ett gammalt hus på landet med endast ett rum. Dom hade inget vatten i huset eller el men en vedspis. Dom delade allihop på en bäddsoffa. Som madrass så hade dom en bolster fylld med halm. Dom hade ingen toalett inne i huset utan det fanns ett utedass intill. Som toapapper använde dom tidningar och som tandkräm användes tvål och salt. Dom kunde bara tvätta sina lakan och mattor på vår, sommar och höst eftersom dom inte hade något vatten inne i huset. Den tvätten sköttes alltså när det inte fanns någon is på sjön.

Familjen levde väldigt fattigt och åt dålig mat, ofta blodpudding. Frukt och grönsaker fick dom endast till jul och godsaker åt dom nästan aldrig. Men det fanns en liten affär i närheten där Kerstin och Ingegärd fick en 5-öres kola att dela på ibland. Hennes mamma Linnea var utbildad sömmerska men tjänade inte så mycket pengar trots att hon hade tre olika jobb. Hon jobbade med skolstädning, skoleldning och som sömmerska. Eftersom dom inte hade så mycket pengar att köpa kläder för så sydde Linnea kläderna. Hon återanvände ofta gamla tyger och gjorde något nytt av det. På fritiden så gjorde Kerstin inte så mycket. Hon var aldrig med några vänner utan lekte med en docka tillsammans med sin syster Ingegärd.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Arne

Jag har intervjuat min morfar Arne Särnholm som bor i ett radhus i Lindesberg. Arne är född den 25 juli 1944 på ett sjukhus i Örebro. När han föddes bodde han lite utanför Örebro. Familjen flyttade runt på olika bondgårdar för att hans pappa var bonddräng. Hans familj bestod av Mamma Edit som var hemmafru, pappa Hugo som var först bonddräng men som senare köpte egen gård och blev bonde. Han hade fem äldre syskon och det var stor åldersskillnad mellan syskonen. När Arne var 5-6 år köpte Hugo, hans pappa, en bondgård i Finnåker. De hade djur, åkermark och skog. Arne fick redan i unga år hjälpa till på bondgården med olika sysslor. Det var en självklarhet att barnen skulle hjälpa föräldrarna att driva gården.

Arne kommer inte ihåg vad som hände på fritiden från de yngre åren men han vet att han spelade fotboll, fiskade, åkte skridskor, åkte skidor och så gillade han att göra bus. Ett av busen de genomförde var att spela hartsfiol på fönsterbläcken som drev grannarna till vansinne. Arne kommer ihåg att man lämnade kuponger för de livsmedel de inte kunde tillverka själva. Eftersom de var bönder så tillverkade de mycket själva. Under denna tid var det också bensinkris så man fick bara åka bil olika helger beroende på registrering-snummret men på vardagar var det fritt fram. Han hade ingen aning om svarta börsen för att han trodde att det var mer av en storstads grej. De flesta hade tunga jobb såsom skogshuggare och bönder och därför åt man mycket fibrer, fett och kolhydrater för att klara sig. Det man tillexempel åt var potatis, sill, fläsk, köttbullar och annan husmanskost som han sa det. En gång i veckan kom det en lastbil med svagdricka, typ som läsk, som han fick någon gång ibland.

Arne gick i något som kallades b2-skola och alla åldrar gick i samma klass år 1-7. Han gick i skolan alla dagar utom söndag. Han tycker lärarinnan var bra men man hade mycket respekt för henne. De vågade inte säga vad de ville. Om han inte skötte sig fick man slag på fingrarna eller blev dragen i örat. Han hade också betyg ända från första klass till sjuan. Skolk var inte vanligt utan alla var nästan där hela tiden. För att ta sig till skolan cyklade han eller gick och på vintern så åkte han skidor genom skogen till skolan. Han tyckte att det gick snabbare på vintern eftersom man kunde ta genvägar genom skogen som man inte kunde ta när man cyklade. I skolan fick han ingen lunch så han fick ta med sig matsäck. Matsäcken bestod ofta av två limpor med korv på. Efter skolan så spelade han fotboll eller fiskade på sommaren. På vintern skottade man upp en bandyplan på sjön och spelade, han fick klara sig själv så man fick lära sig allt själv. Han lekte mycket med luftgevär och sköt nästan allt. Han råkade till och med skjuta en pärluggla. När han blev tillräckligt gammal började han köra traktor. Efter skolan när han var i 15 års ålder fick Arne sin första anställning och det var som skogshuggare. När han var 18 år han började köra mjölkbil. Arnes pappa köpte aldrig någon bil utan han åkte häst och vagn hela tiden eller så blev han skjutsad av en av Arnes bröder.

Läs resten av detta inlägg »

Katarinas minnen från Andra världskriget

Katarina är idag 79 år gammal och bor i Askersund. Hon föddes alltså 1937 i Stockholm. Där växte hon upp i en våning på Karlavägen med mamma, pappa och sex syskon. Mamma var utbildad gymnastikdirektör och pappa var vice vd på Elektrolux.

Katarina minns inte så mycket ifrån krigstiden eftersom hon var så liten, men hon har förstått att hennes familj var priviligerade jämfört med många andra, men den påverkades såklart av kriget. Bland annat tvingades de flytta. Hon och hennes syskon fick bo hos mormor under en period för att det var oroligt i stan. Som många familjer höll man ihop när det hände farliga saker runtomkring och man var beroende av varandra. Katarina och hennes familj märkte inte av andra världskriget så mycket men de hängde upp skynken för fönstrena, flygplan flög ofta över stan, det fanns inga gatljus och ibland kunde man höra sirener.

Hon berättade även att under andra världskriget fick man nyheter genom radio och posten som kom tre gånger per dag. Katarina sa att det man fick höra inte alltid var sant och jämför det med vad den person som startade Sverigedemokraterna sa. Den person sa att förintelsen inte har ägt rum och att allt om förilntelsen bara var falsk propaganda. Det var endast ett fåtal som visste om förintelsen och många trodde att det inte var sant. Många i Sverige tog avstånd från judar, det gjorde även Katarinas familj.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Bosse

Bosse föddes 19 september 1949 i Dalahusby. Hans familj bestod då av hans mamma, pappa och två systrar. Från början var Bosses pappa pastor och hans mamma hemmafru men de kom senare att bli lanthandlare när de flyttade till Hörsta. De tjänade inte mycket på det eftersom att det var svårt med lanthandel. Familjen var fattig men de hade så det räckte.

Bosse berättar att ett av hans bästa minnen var när han fick en ny röd cykel som 8-åring av sin mamma och pappa. Anledningen till varför han kommer ihåg det så väl är för att han nästan inte hade någon egen leksak eller grej överhuvudtaget. Det kom som en överraskning att hans föräldrar kunde få tag på en sån cykel trots sin kritiska ekonomi.

Det Bosse gjorde mest som barn var att vara ute med sina kompisar. De cyklade i skogen, badade och åkte skidor bl.a. Bosse berättar att han och två till av sina kompisar en gång råkade tända eld på ett gärde men som tur var slocknade det vid en stenmur. Han säger att han inte var så gammal då så han blev väldigt rädd. Bosse tycker att han ändå hade det ganska bra i hans barndom, både i familj och skola. Det var ganska varierande skolmat, det förekom inget våld i varken hemmet eller i skolan men han säger att det kunde förekomma att man retade någon som var annorlunda i skolan.

Läs resten av detta inlägg »

Katarinas minnen från Andra världskriget

Katarina är idag 79 år gammal och bor i Askersund. Hon föddes alltså 1937 i Stockholm. Där växte hon upp i en våning på Karlavägen med mamma, pappa och sex syskon. Mamma var utbildad gymnastikdirektör och pappa var vice vd på Elektrolux.

Katarina minns inte så mycket ifrån krigstiden eftersom hon var så liten, men hon har förstått att hennes familj var priviligerade jämfört med många andra, men den påverkades såklart av kriget. Bland annat tvingades de flytta. Hon och hennes syskon fick bo hos mormor under en period för att det var oroligt i stan. Som många familjer höll man ihop när det hände farliga saker runtomkring och man var beroende av varandra. Katarina och hennes familj märkte inte av andra världskriget så mycket men de hängde upp skynken för fönstrena, flygplan flög ofta över stan, det fanns inga gatljus och ibland kunde man höra sirener.

Hon berättade även att under andra världskriget fick man nyheter genom radio och posten som kom tre gånger per dag. Katarina sa att det man fick höra inte alltid var sant och jämför det med vad den person som startade Sverigedemokraterna sa. Den person sa att förintelsen inte har ägt rum och att allt om förilntelsen bara var falsk propaganda. Det var endast ett fåtal som visste om förintelsen och många trodde att det inte var sant. Många i Sverige tog avstånd från judar, det gjorde även Katarinas familj.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Maria

Jag har intervjuat min gammelmormor Maria. Hon föddes 6 september 1916 i Borggård och är nu alltså 99 år. Hennes pappa Algot jobbade som metallarbetare på Borggårds Bruk och hennes mamma Edla var hemmafru. Hon hade två yngre bröder som också jobbade på Borggårds Bruk.

När Maria var liten gillade hon att vara ute i skogen med kompisar. Där lekte de med grankottar som blev till djur, till exempel kor. Hon bodde med sin familj på fem personer i ett rum och kök så inne fanns det inte så mycket att göra. Det fanns många barn att leka med eftersom hon växte upp på ett bruk. På somrarna brukade de bada väldigt ofta eftersom de bodde nära en sjö och på hösten var fritidsnöjet att gå till lingonskogen och plocka bär.

Maria jobbade på Borggårds Bruk innan hon gifte sig. Där packade hon skruvar med mera och fick ungefär 25 kronor i månaden. Det var bara kvinnor som packade, männen hade andra arbetsuppgifter. År 1938 gifte hon sig med Paul. Paul arbetade med att åka runt i Östergötland och sälja smågrisar. Under kriget fanns knappt några bilar men Paul hade en lastbil som han körde runt grisarna i. Lastbilen drevs av gengas eftersom det var brist på olja under kriget.

Det bästa och sämsta minnet Maria har, som hände under kriget, inträffade på bara tre dagar. 1 januari 1940 flyttade Maria och Paul in i ett nybyggt hus utanför Hällestad i Östergötland. Huset var inte riktigt färdigt inuti. Dagen efter föddes min mormor och Maria och Paul var såklart väldigt glada. 3 januari skulle dock bli en sämre dag. Paul blev inkallad och skulle spendera de nästa sex månaderna i Börjelslandet som ligger 2,5 mil norr om Luleå. Paul var bara 23 år och relativt nygift då och han skickade brev hem till Maria varje dag. I Norrland var Paul chaufför. Han skjutsade officerare och körde lastbil. Ibland fick han även vara kock och han gillade speciellt att laga omeletter. Hemma i Östergötland var Maria ensam med två barn, ett precis nyfött och en ettåring samt ett nytt hus som behövde byggas klart. Eftersom Paul var egen företagare fick arbetet ligga lågt när han var borta, även om Maria sålde en del smågrisar till bönder som kom och köpte. Hon tyckte det här var en kämpig tid och det var jobbigt med oron om vad som skulle hända med Paul om kriget skulle nå Sverige. Läs resten av detta inlägg »

Skuggorna från en helt annan historia – GULAG

Julian Better föreläser för skolår 9 på Lillåns skola om ” Jag var barn i GULAG” 12 februari 2016.IMG_2168

jag-var-barn-i-gulag

Intervju med Mari-Anne Pettersson

Min mormor, Mari-Anne Pettersson föddes den 2a september 1945 i Örebro. Hennes familj bestod av mamma Hildur, pappa Arvid och en 7 år äldre storebror som heter Rolf. Hildur var lokalvårdare/skolstäderska och Arvid var pappersbruksarbetare. Familjen bodde under mormors uppväxt i Almby och Eklunda. Mormor gick på Eklunda skolan och säger att det fanns skillnader och likheter mellan dagens skola. På den tiden hade man bara ett klassrum och varsin bänk med alla skolböcker. Ingen fysisk bestraffning skedde i klassrummet men hon säger att det kan ha förekommit på rektorns kontor.

Det roligaste hon visste som ung var att åka skridskor på Eyravallen. Hon lekte mycket med bollar och hoppade hopprep. Eftersom att det inte fanns mobiltelefoner så fick man roa sig på något annat sätt. Hon var en mycket lovande gymnast men när hon var 15 år slutade hon för att hon insåg att det fanns mycket annat att göra, som var mycket roligare. Hon hängde mycket på ett ställe som kallades ”loftet” och gick även på mycket på bio. I hemmet säger mormor att man åt väldigt mycket husmanskost, såsom köttbullar och rotmos. Mormor har jobbat på många olika kontor och även på café. Hennes första jobb var dock på ICA och det jobbet fick hon när hon var 17 år. Efter det har det varit diverse kontor i 40 år innan hon började jobba på café. Hon säger att arbetsgivarna alltid varit schyssta och behandlat henne väl. Att gå upp på morgonen för att gå till jobbet har aldrig tagit emot.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Göran

Göran är idag 72 år gammal och bor mitt i centrum i Örebro med sin fru Ann-Britt. För 60 år sedan bodde han med sin familj som bestod av mamma,pappa och syster, en ovanligt liten familj. Göran växte upp i Karlskoga. Hans pappa arbetade som brukstjänsteman i Karlskoga och hans mor var hemmafru. Görans familj hade det ganska bra ekonomiskt sätt, de hade radio, åt bra mat och hade det allmänt bra under 1950-1960 talet.

Göran berättade om sitt sämsta och bästa minne före 1962. Hans bästa minne var när han träffade sin nuvarande fru Ann-Britt. Hans sämsta minne var när han åkte in på ett polisförhör och hans far var med. Göran och några äldre grabbar hade vandaliserat en slags ¨butik¨ mitt emot hans egen gata. När Göran blev lite äldre började han jobba som springgrabb och så jobbade han även på posten. Han tjänade ungefär 75 kronor i månaden på posten. Under Görans tid så fanns det inga vanliga jobb som nu. Till exempel så är ett vanligt jobb nuförtiden att jobba på kontor men det var inte lika vanligt förr.

När Göran gick i skolan 1960 var det stor skillnad från nu, man hade mycket mer respekt för lärarna. Det fanns pojk- och flickklasser, Man hade morgonsamlingar för att sjunga en psalm eller be. de hade inga speciella uniformer i skolan. Bestraffningarna förr i tiden var också hårdare, om man skolkade från en lektion fick man sänkt betyg i ordning och uppförande. När Göran gick i skolan hade de tagit bort barnaga. De hade ungefär samma mat som idag, det var inga större skillnader. Några av hans favoriträtter var blodpudding, fläskfilé, köttbullar, kassler och ananas och hans absolut bästa var slottstek.

Läs resten av detta inlägg »

Solveigs minnen från Andra Världskriget

Solveig hade en tysk mamma och svensk pappa. Hennes mamma var hemmafru och hennes pappa missionerade i Tyska länder. De flyttade sedan tillsammans till Berlin och då hade de 5 barn. Runt år 1934 började blandannat judeförföljelsen. Det börjades pratas mer och mer om det i skolan. På den tiden fanns det något som kallades Hitlerjugend. Den gick ut på att få med ungdomar som från början ville vara med Hitler. Hennes äldre bror var blond och passade bra in i den ariskarasen, och många tyckte därmed att han skulle gå med. Solveigs föräldrar bestämde då sig för att flytta till Sverige, för att de ville inte vara kvar i ett land där en viss grupp blev orättvist behandlade. Då de tyckte att alla människor är lika mycket värda och att det var överhuvudtaget fel att göra något mot judarna.

De flyttade till Karlskrona i Sverige där Solveig föddes år 1936 och är uppvuxen tillsammans med hennes sju syskon. Pågrund av att det var en så stor familj levde de ganska fattigt.  Karlskrona är en sjöfartsstad och trots att Solveig var ung minns hon hur flygplan alltid var redo ifall det skulle komma något. Hon minns också att det var mörkläggning om kvällarna och när hon vaknade kunde se svarta flagor ute på marken. Då svenska flygplan förmodligen fått syn på något som skulle kunnat ha varit ett hot. Då och då blev de också varnade genom signaler att de var tvungna att gå in i sina hus.

På den tiden hade man ingen TV utan man fick reda på nyheterna genom radio och tidingen. Solveigs mamma hade även en syster i Hamburg som hon höll kontakten med och därmed fick veta lite vad som hände i Tyskland.

Läs resten av detta inlägg »

Sigrid – i Sverige under Andra världskriget

Sigrid är 94 år, hon föddes i Garphyttan som ligger en bit utanför Örebro. Efter något år flyttade hon och sin familj till en gård i Förlunda. Hennes mamma och pappa som båda växte upp i Närke var födda år 1900 och 1902. De var bönder och arbetade alltså på gården hela dagarna. Hennes pappa var även intresserad av politik och satt med som ordförande i Hovsta som som på den tiden var som ett litet eget distrikt. Sigrid hade även tre systrar. Ingrid, Marianne och Kerstin de var födda från 1923-1935. När Sigrid blev lite äldre så började hon i skolan som låg en bit bort. Varje morgon tog hon sällskap med en grannflickan som var en god vän till henne. De träffades även en del utanför skolan och kastade boll eller hoppade hage. Hon gick i skolan i 6 år och sedan i något som kallades för fortsättningsskola. Där spenderade hon 2 år. Skolan hon gick på var liten och lärarna gav milda bestraffningar som att gå ut i klassrummet eller ställa sig i ett hörn och skämmas. Eftersom det endast var 8 personer i hennes klass så var det alltid lugnt i klassrummet. Alla böcker och material som man behövde i skolan var man tvungen att köpa.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med morfar Kent

Kent är idag 70 år gammal och bor i en villa i Bettorp. När Kent var ung bodde han tillsammans med sin syster, mamma och pappa på Hertig Karls allé i Örebro. Hans pappa arbetade på Televerket och hans mamma var hemmafru.

Kent berättade lite om det bästa och sämsta som hände innan 1962. Hans bästa minne är när han träffade sin nuvarande fru, Monika. Han har även fina minnen från när han tog realexamen och kom in på skolan Teknis. Kents sämsta minne är när han blev påkörd av en bil och bröt benet. Han berättade hur det gick till och det var så att han ställde sig framför en bil och vägrade flytta sig. Till slut tröttnade föraren och åkte på honom så han bröt benet. Jag tror att det är hans sämsta minne eftersom det var helt onödigt att ställa sig framför. När Kent blev äldre tog han ingenjörsexamen och började jobba på Vägverket. Där jobbade han från 1964 till 1980. Hans första lön var på ca 1800 kronor i månaden. När han började jobba som jurist/advokat 1980 var hans lön ca 15 000 kronor i månaden.

När Kent gick i skolan berättade han att relationen mellan elev och lärare inte var speciellt bra. Den var speciellt dålig med de lärare som använde sig av mycket barnaga. Han berättade att han en gång tog lite stryk bara för att förödmjuka en otrevlig träslöjdslärare. Det började med att han fick några örfilar, och när läraren slagit klart bad Kent honom att få fem till för att slå skolrekordet. I folkskolan fick man sina läroböcker från skolan, men när han började på Teknis så fick man köpa sina läroböcker själv. Till vardags åt man vanlig husmanskost ungefär som idag. En sak som var annorlunda då var att det inte fanns rätter som till exempel pizza och tacos. Till fest var det vanligt med stek och potatis med brunsås som även var hans favoriträtt.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Maj-Lis Nilsson

Jag har intervjuat Maj-Lis Nilsson som är min gammelmormor, hon  föddes år 1929 i Sköllersta. Hon hade sex syskon, fyra bröder och två systrar, hon var yngst av alla och det var en väldigt stor åldersskillnad mellan dem. Hennes äldsta syskon hade i stort sett flyttat hemifrån när hon föddes. Maj-Lis och hennes familj bodde i ett litet hus på landet som bara hade två rum och kök där de då bodde nio personer. Maj-Lis fick inte ett eget rum eftersom hon var yngst och fick då sova i köket med sin mamma och pappa. Hennes mamma som föddes år 1894 var hemmafru och jobbade alltså inte utan var endast hemma med barnen och tog hand om hemmet. Maj-Lis pappa föddes år 1891, han var statare och var alltså anställd som jordbruksarbetare på en gård. Han fick inte bara pengar i lön, han fick även lön i natura vilket innebar att han kunde få t.ex säd och mjöl. Detta betydde alltså att Maj-Lis pappa var den som försörjde familjen och det gjorde som sagt att de inte hade så mycket pengar. De hade inte råd att köpa kläder, de fick ofta tyger i födelsedagspresent eller julklapp för att kunna sy upp ett nytt klädesplagg hos en sömmerska. De hade också mycket hemsydda kläder. Som man kanske förstår fick hon och hennes syskon inte välja vad de ville ha på sig. De hade sina vardagskläder, några plagg som de kallade släng som var något slags mittemellan och sedan sina finkläder som man fick ha på sig väldigt sällan.

Maj-Lis gick sex år i folkskola och ett år i fortsättningsskola. Reglerna när hon gick i skolan var mycket strängare än vad de är nu, man hade stor respekt för läraren och ett exempel på något som skiljer sig från skolan då och nu var att de fick ställa sig på sidan av sin bänk när de fick ordet och de sa aldrig lärarens förnamn eller du till dem. Om man bröt mot reglerna kunde man bli slagen på fingrarna med en pekpinne eller en linjal, därför var det inte så vanligt att man bröt mot reglerna och mobbing fanns inte vad hon kommer ihåg. Läroböckerna fick man av skolan men maten fick man däremot ta med sig varje dag.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Alf

Jag har intervjuat min gammel morfar Alf Johansson. Han föddes år 1920 i Högsjö och är 96 år. Han kommer inte ihåg specifika saker som bästa minne från 40 talet men han berättar allt han minns från andra världskriget.

Alf hade fyra andra syskon. Alfs pappa jobbade som vävare på en fabrik och hans mamma var hemmafru som de flesta andra kvinnor var på denna tid. Alf gick sex år i skolan och därefter började han jobba i en fabrik i Pålsboda som 12 åring. Han berättar att lärarna var mycket stränga i skolan och de som inte skötte sig fick en ”snärt”. Fabriksjobb, lantbruk och jobb i skogen var mycket vanliga arbeten. Under denna tid åt man mycket potatis och köttet man åt var kanin. Alf berättar att hans familj hade uppfödning av kaniner för att äta upp dem. Därför förstår Alf inte varför vi har kaniner idag som husdjur, enligt honom är de till för att ätas. Som barn under denna tid sparkade man boll med varandra eller så lekte men i skogen bland träden. I åldern 18-19 år gifte man sig, Alf gifte sig när han var 20 år.

Alf var 21 år när han blev inkallad till armén, år 1941. Han låg som militär vid Östersjön ifall Sovjet skulle anfalla. Alfs bror Rolf som var 23 var också med i armén. Han berättar att som militär var man inte rädd utöver det vanliga eftersom man visste så långt innan att man skulle bli inkallad till armén. Alf berättar även att man absolut inte vågade säga vad man tyckte och tänkte, bara med de närmaste som familj och vänner. Man märkte av andra världskriget pga alla ransoneringar som t.ex kaffe och socker. Man visste även att Hitler jagade judar men man visste inte om alla förintelseläger och koncentrationsläger förens år 1945. Innan så visste man inte vad tyskarna gjorde. Vad Alf säger så kom det knappt några flyktingar hit under kriget men efter så kom det många. Varför det inte kom några flyktingar under kriget kommer inte Alf ihåg. Man hörde vad Nazityskland hade gjort med dessa oskyldiga människor och Alf beskriver att man kände hat mot Tyskland. Under denna tid så fick man reda på alla nyheter genom tidningar och radio. Enligt Alf så var svarta börsen när man t.ex handlade utan att betala skatt. Man handlade på ”sidan”.

Läs resten av detta inlägg »

Nya intervjuer och livsberättelser på väg!

Dags för nya elever! 9A förbereder just nu intervjuer från 65+ och nya livsberättelser från de kvinnliga flyktingarna med fördjupningstexter!9A 16 025

Att minnas för framtiden – 27 januari – Förintelsens minnesdag för människovärde och demokrati

Lördagen den 27 januari 1945 befriar sovjetiska soldater olika läger kring den lilla polska staden Oswiecim, på tyska känd som Auschwitz. Uppskattningsvis 8 000 sjuka, utmärglade, och i en del fall döende människor befriades. Ungefär 5 800 överlevande hittades i ett jättelikt läger kallat Birkenau.   60 000 lägerfångar hade, klädda i trasor mitt i vintern, veckorna innan tvingats ut på ”dödsmarscher” inåt det Tredje riket. Omkring en miljon människor hade dessförinnan ihjälgasats och kremerats på platsen. Gaskamrarna var nu sprängda och nazisterna hade försökt dölja vad som pågått.

Idag är den 27 januari en årlig minnesdag som uppmärksammas i Sverige och internationellt för att hedra Förintelsens offer. Den 1 november 2005 antog FN:s generalförsamling resolution 60/7 som uppmanar alla medlemsländer att hedra Förintelsens offer och ålägger dem att sprida kunskap om Förintelsen, rasism och antisemitism.

Det är också en dag då man kan fundera över sin egen roll som medborgare i ett humant samhälle och över hur vi själva skulle reagera i en krigs- eller krissituation. Kanske kan vi alla utföra handlingar som vi inte i förväg tror vi är kapabla till? Detta på grund av grupptryck, likgiltighet eller för att vi så gärna vill hitta enkla svar, se tillvaron i svart och vitt, hitta någon att skylla på när vi känner hos hotade eller när något känns jobbigt.

Läs resten av detta inlägg »

Anteckningar om Förintelseundervisning

Klicka på bilden nedan för att komma till pdf om Förintelseundervisning!

Framsida

Överlevande Mietek Grocher

Den 18 januari – inför Förintelsens minnesdag den 27 januari besökte Mietek Grocher Lillåns skola och berättade om sin familjs öden under Förintelsen i Polen och hur själv överlevde för klasserna 8a-e.

Stort tack till Lundhagskyrkan!

bild (3) kopia

 

För att läsa om hur nazister hotar överlevande, klicka här.

Bleckhammer – spåren efter det förflutna

DSC_0660

Under en exkursion till västra Polen stötte vi på ett underläger till Auschwitz – Bleckhammer. I detta underläger arbetade uppskattningsvis 5 000, främst judiska fångar med att få fram syntetiskt bränsle. Men i trakten kring Bleckhammer fanns även andra läger; totalt arbetade närmare 48 000 tvångsarbetare här (inklusive 2 000 brittiska krigsfångar). Bilden nedan visar sannolikt ingången till underlägret Bleckhammer. Jämför bilderna. (Källa här för att komma till bildkällan)

blechhammer_odkrywca_640

Från de amerikanska angreppen mot just Blechammer-lägren finns några ikoniska bilder. Se nedan. Fabriken producerade mycket lite bränsle under kriget på grund av dessa bombangrepp. Klicka här för att komma till bildkällan.

680a8cd4f8

Kalmar beredskapssjukhus

När Beredskapssjukhuset i Örebro läggs ner den sista december 1945 förflyttas några av patienterna till beredskapssjukhuset i Kalmar. Besök gärna utställningen – Ett län i beredskap, som innehåller en avdelning om Kalmar Beredskapssjukhus.

Klicka på bilden för att komma till Kalmar länsmuseum.

glad_patient_med_systrar_kwo25628.0x600

Välkommen till Sverige!

Under sommaren 2015 visar Malmö museum utställningen ”Välkommen till Sverige” som handlar om Malmö museum med kort varsel våren 1945 inkvarterade 100-tals flyktingar som kom till Sverige med de så kallade ”Vita bussarna”. Besök utställningen! Några av dessa kvinnor kom senare till beredskapssjukhuset i Örebro.

För att komma till Malmö museums hemsida, klicka på bilden!

IMG_1216[1]

IMG_1184

En av de vita bussarna på Malmö museums innergård samt Ingången Malmö museum 2015. Foto: Mikael Enoksson

”Every face has a name”

Ny film som har visats på SVT. Intressanta material finns på denna länk. För att komma till hemsidan Klicka på länken!

logo 

Intervju med Lola

Jag har intervjuat Lola Tibblin som är min mormor och är född 1943 i Örebro. Dom var 6 syskon i familjen varav hon var den äldsta. Eftersom familjen var stor så var det mycket att ta hand om, så hennes mor var hemmafru och hennes far jobbade på ett järnbruk. Lola säger att hon tror det var ett mycket hårt arbete och att det säkert var jättedålig lön.

Eftersom hennes mor var hemmafru och dom var en stor familj så var de fattiga och hade det svårt med mat. Hennes far hade alkoholproblem också och drack upp det mesta av pengarna han fick i lön. Hon berättar att ett tag var de så fattiga och hungriga att de fick gå ut på ett gärde där de bodde för att leta potatis att äta, vilket är hennes sämsta minne från barndomen.

Läs resten av detta inlägg »

Intervju med Bosse Börjesson

Bosse föddes 1946 i Värmland Dalby. Även där brevid fanns en sjukstuga. Hans mamma födde Bosse innan äktenskap med pappa bror. Men sedan gifta hon sig med john och då fick han en halvbror Kjell. Hans styvpappa John var en skogsarbetare och sedan fabriksarbete. Hildur var först städerska och sedan också blev hon fabriksarbetare. Det vanligaste jobben på den tiden var skogsarbete eller fabriksarbete.

Bosse växte upp i Sysslebäck med 9 årig grundskola och sedan gick han på gymnasiet i Torsby. På den tiden var det inga svarta i skolan men zigenarna kom på den tiden så man kränkte mycket dom på olika sätt. På den tiden fattade hans föräldrar att det var krig för de var vid norska gränsen. Norge blev taget av hitler och därför åkte många svenskar till gränsen för att vara redo om tyskarna skulle vilja ha Sverige. Då så brukade även barn gå över gränsen och leka med andra vilket var ytterst farligt. De flesta männen åkte och lade sig vid gränsen även styvpappa John och hans bror. Dom som åkte fick däremot inte mycket betalt alls utan det var bara tjänst att åka. Därför levde de som var kvar hemma inte så bra och så levde dom bara på kuponger nästan.

Läs resten av detta inlägg »

Tidigare inlägg «