Intervju med Anna-Lisa Claesson

Mitt intervjuobjekt heter Anna-Lisa Claesson. Hon är född 1928 och är då idag 87 år. Hon växte upp i ett litet samhälle som heter Hökerum, i Västergötland. Hennes familj bestod av mamma, pappa och 3 syskon. Hennes far arbetade som busschaufför och hennes mor var hemma och lagade mat etc. Inget av hennes syskon var tillräckligt gammalt för att göra militärtjänst och hennes far behövde inte heller. Hon tror att han antingen var för gammal eller att det behövdes busschaufförer och att han därför slapp. Hon hade släktingar som bodde i Oslo. Familjen var oroliga för dem under kriget då Norge blivit anfallet av Tyskland, men de klarade sig fint. När kriget var slut hade hennes bror åkt dit och gett dem lite mat.

Hon berättade att i början av kriget försökte föräldrarna hålla det hemligt för barnen. Men det märktes ju att något var fel. För att köpa vissa varor behövdes ransoneringskuponger och exotisk frukt och andra saker från andra delar av världen gick inte att få tag på. Många kläder späddes ut med cellulosa och kaffet med cykoria. Det var också mycket ont om bensin. Till bilarna användes gengas och vissa hade vedaggregat på sina bilar.

Kriget påverkade inte Anna-Lisa lika mycket som det påverkade många andra. Hon märkte inte av några flyktingar och har inte hört om dem förrän efter kriget. Hon var inte heller orolig för att kriget skulle komma till Sverige, det trodde hon inte skulle hända. Trots det påverkade kriget henne mycket. Exempelvis så födde familjen upp kaniner som de åt när det var ont om kött. Detta verkar otänkbart idag, att äta kaniner, men Anna-Lisa berättade hur det inte alls var konstigt då. För att värma upp huset användes kocks och torv, ibland använde de till och med träpallar som bränsle. En annan sak som visar att man inte hade tillgång till så bra material var att många använde karbid som lyktor. Det lyste om man tände på det och luktade hemskt äckligt. Det hon tyckte var allra jobbigast med kriget var ändå alla dessa mörkläggningar.

Kriget kom vid några tillfällen mycket nära.  En gång så kraschade ett engelskt flygplan inte långt ifrån där hon bodde och hon kunde ofta se soldater som övade.

På fritiden brukade hon kasta boll, hoppa hage och hoppa rep. Ibland gick hon till kapellet på barnmöten. Hon hade inte så många leksaker, några dockor och en sliten nalle, så hon lekte mycket med kottar och annat hon kunde hitta i skogen. På vintern åkte man mycket spark och bob. Den teknik man hade i vanliga hem på denna tid var kanske inte så oväntat radion. I Anna-Lisas familj så var den inbyggd i ett skåp. Hon berättar också att när hon var ännu mindre hade familjen i stället kristallurar för att lyssna på nyheterna. Då var hon dock så liten att hon aldrig använde dem. Telefon skaffade inte familjen förrän efter hennes pappas död 1943. Innan dess kunde de alltid låna grannarnas telefon.

Egna reflektioner

När man intervjuar någon äldre person så får man en helt annan del av historien än vad som står i historieböckerna. Anna-Lisa berättar främst om hur det var för vanligt folk. Visst det står lite om det i historieböckerna men man får ingen känsla om hur de verkligen hade det. Jag anser att båda delarna av historien är mycket viktiga och behövs för att förstå historien bättre. En intervju med en person som upplevt historien själv är en bra källa därför att hon faktiskt har upplevt det hon berättar om själv. Hur skulle en historielärare kunna förklara hur det var att växa upp i en tid som han/hon inte har upplevt själv? Anna-Lisa och andra pensionärer kan dock ha glömt bort/ blandat ihop vissa saker. De är inte heller helt oberoende källor då de påverkats av varandra och andra historiska källor. Men jag tycker ändå att de i det stora hela är utmärkta historiska källor.

 

Albin Wahlén VT 2015