Britta – hur det var att leva förr i tiden

Jag har interveivat min morfars syster som heter Britta. Idag är hon 86 år och bor med sin man Lasse. De har det inte så lätt nu för tiden då de har det svårt att ta sig från huset därför att kroppen inte längre tillåter dom, och det gör att de till exempel behöver hjälp men handlingen.

Britta föddes 1928 här i Örebro på ett så kallat barnbördshus. Hennes mamma hade fått missfall innan och därför var det väldigt viktigt att allting skulle gå rätt. Hon växte upp med sin familj som bestod av pappa Georg, mamma Maria och sina bröder Olle och Rune som var min morfar. Tillsammans med hela släkten som också bodde i Örebro berättar Britta att hon har haft det så bra. Under sin barndom tyckte Britta att lekparken var det absolut bästa där hon lekte med sina vänner. De kallade den här plattsen Gärdet och det bästa minnet från den här plattsen var musikkåren kom förbi när de skulle de kyrkan, då rusade alla barnen fram och tittade på dom. Medans det värsta som hände när hon var liten var att Britta och hennes bröder fick scharlakansfeber, och fick ligga inne på epidemisjukhuset i 8 veckor. Det fanns inga flickor utan hon själv så hon fick ligga i pojksalen, och när föräldrarna skulle komma förbi och säga hej så var de tvungna att klättra upp på en stege vid fönstren utanför och kolla in. Det var en riktig dryg tid säger Britta. Brittas mamma, Marie, var hemma fru. Hon gjorde mat till barnen eftersom de inte fick någon mat i skolan, och tog hand om alla. Medans Brittas pappa, Georg, var svarvare vid CV-­järnvägarna. Man kan säga att det var en helt vanlig familj.

När Britta började skolan var allting bra. Hon gick på en ganska liten skola men den mest underbaraste läraren, säger Britta. Hon tyckte hemskt mycket om att vara på skolan eftersom hon hade så mycket kompisar, och när hon berättar vad de gjorde på rasterna kan jag faktiskt känna igen mig i vad vi gjorde på rasterna på lågstadiet. Hela skolan i sig verkade inte vara så stor skillnad från skolan idag, men det som skiljer skolan nu och då är att då fanns det inte tal på att skolka, medans nu förekommer det väldigt ofta. Både föräldrar lösa barn och barn med familjer gick i samma klass och det blev aldrig några konflikter och man var aldrig taskiga mot varandra.

Britta berättar att de inte hade någon telefon eller något liknande när det gäller teknik. Det ända dom hade var en radio som de använde mycket och lyssnade på under andra världskriget. Det var en mörk tid och alla var oroliga, även fast Sverige var det ända landet här uppe i Norden som inte hade krig. Hon minns att man lyssnade varje kväll på nyheterna klockan 7 på när statsministern talade om hur det låg till och att Sverige stod starkt, men man var väldigt rädd att Sverige skulle attackeras. Britta var nu 12 år och alla hennes kläder skulle märkas med namn, hon berättar också om ransoneringen son ägde rum. Hennes familj hade aldrig dåligt med mat men man kunde inte känna samma frihet, men Britta säger att de bytte kuponger med varandra. Så tillexempel kunde man byta en kaffe kupong mot en bröd kupong. Under kriget kom det många flyktingar. Britta minns speciellt Grekiska personer som flytt hit och dom var väldigt magra. Det gjorde nästan ont i hjärtat av att se dom men man kunde inte hjälpa dom. Det kom också flyktingar från både Danmark och Finland hit till Örebro säger Britta. Men det fanns inga flyktingförläggningar som Britta kände till så hur mycket hjälp de egentligen fick kan inte hon svara på.

Vid somrarna under kriget åkte barnen till en bondgård och hjälpte till där. Att plocka potatis minns Britta att det var väldigt roligt. Det skönaste var att komma bort från det mörka och bara ta det lugnt ute på landet. Så även fast det var en väldigt mörk tid med krig väldigt nära Sverige fanns det ändå ljus. Man var väldigt trygg som barn och Britta var inte orolig.

Egna reflektioner

Det som Britta berättade tycker jag var väldigt intressant. Att det fanns ljus som strålade igenom det mörka betyder så mycket, men jag kan tänka mig att om man skulle ta bort kriget skulle våra barndomar vara ganska lika eftersom sakerna hon berättar att dom gjorde liknar det jag gjorde när jag var mindre. Även fast tekniken har kommit så långt idag skulle jag kunna se mig själv när hon var liten. Det som berörde mig mest var att man levde ett vanligt liv även fast det var krig så nära som i Danmark, och jag tror inte jag skulle klara av den konstanta oron jag skulle haft.

Edvin Baggman 9D, VT 15