Evas minnen från andra världskriget

Jag har intervjuat Filippas gammelmormor Eva. Eva föddes här i Örebro, där hon fortfarande lever kvar än idag. Året var 1925 den första mars. Hon växte upp i en lägenhet tillsammans med sin mamma Greta, sin pappa Carl och sin åtta år äldre syster Gunnel. Hennes mor arbetade som hemmafru medans hennes far arbetade som lagerchef. Under tiden som hennes föräldrar jobbade och slet så gick Eva i skolan, den här tiden gick man bara i skolan tills man var 12-13 år då man gick ut sjätte klass. Eva tyckte om skolan väldigt mycket och har inga minnen av att eleverna behandlades illa av lärarna på något sätt. Men hon visste att om man skolkade eller inte skötte sig så kunde man bli ryckt i håret, men som Eva minns det så var det ingen som skolkade och alla skötte sig. Läroböckerna under denna tiden var mycket färre än vad de är idag. Man hade fem böcker att hålla reda på och det var kristendomskunskap, matematik, historia, naturkunskap och en bibel. Eva kommer ihåg mycket ifrån krigstiden, både före och efter kriget. Hon har inte lika många bra minnen som dåliga minnen under tiden 1939 fram till 1945, på grund av kriget. Men en stor och viktig händelse i hennes liv var när hon träffade sin man Helge på en dansbana i nuvarande Almby, hon var då 17 år gammal. Just där och då så visste inte Eva att denna man skulle bli hennes livskamrat livet ut. Hon visste nog inte att det var denna man hon skulle gifta sig med två år senare. Året var nu 1943 och Eva hade nyss hunnit fylla 18 år. Hon fick nu sitt första riktiga jobb som telefonist. Innan detta så hade hon jobbat som springflicka på Konsum, som var det vanligaste arbetet på denna tid. Lönen var dock inte lika hög som man hoppats, så med sina 12 kronor i veckan, gällde det att spara. Ett starkt minne från detta arbete var när kunderna började använda ransoneringskort. Det hade blivit brist på varor och varje familj fick bara köpa en viss mängd av varje vara. Exempel på dessa varor var Kaffe, ägg, socker, ost och mjöl. Ransoneringen höll på ända från 1939 fram till 1945, alltså hela kriget.

Eftersom året var mellan 1939 och 1945 så är hennes värsta minne när Kriget började. Det påverkade henne och många andra på grund av kylan här i Sverige. Eva minns när hennes familj stoppade tidningspapper innanför sina kläder för att de skulle hålla sig varma. Under denna tiden visste man inte alls mycket om kriget och förintelsen. Man hörde vissa saker på radion och kunde läsa vissa delar i tidningen, men man brydde sig inte så mycket om det just då. Senare började man märka av kriget på grund av ransoneringen, man fick även använda sig av mörkläggningsgardiner för alla sina föster så att flygplan inte skulle bomba Sverige. Alla gatulampor släcktes och belysningen på bilen kunde man inte använda som vanligt. Tillslut fick man inte använda någon bensin till sina fordon, för den skulle användas till försvaret om Sverige skulle behöva rycka in i kriget.

Egna reflektioner

Det som Eva berättar tycker jag är riktigt spännande. Jag tycker det är kul att få höra hur det var att leva under andra världskriget, och allmänt på den tiden. Jag tycker det är fascinerande hur en 90 årig människa kan komma ihåg så mycket och ha så många detaljer att berätta om. Jag har lärt mig väldigt mycket av denna intervju, t.ex vad en ransonering verkligen är för någonting, och jag kan inte sätta mig in i hur jobbigt det måste ha varit att inte få handla hur mycket man vill. Jag har också fått mig en tankeställare om hur mycket kriget faktiskt påverkade Sverige som inte ens var med i Kriget. Jag skulle nog inte säga att min intervju är en bra historisk källa på grund av att Eva inte upplevt något så hemskt som t.ex förintelsen. Hon har inte heller haft någon släkting eller liknande som medverkat i kriget, och har därför inte så många historiska detaljer att berätta om. Däremot har jag fått veta hur det var att leva utanför kriget här i Sverige och vilka nackdelar det fanns, och det är intressant det med.

Ellen Åhman, 9D 2015