Margaretha Kihlberg under kriget

Idag bor Margaretha i Karlstad och är 84 år gammal. 1931 föddes hon i Skövde och var då själv med sin mor och far när de flyttade till en gård utanför Västerås. Hon var bara ett år då och de åkte häst och vagn med alla saker och alla djur fick också gå vid sidan. Men bara några år senare hade hon 3 syskon att gå med till skolan. Margarethas pappa arbetade som jordbrukare och bodde då långt ifrån skolan. Hon hade 6km att gå till skolan varje dag och det hade också de tio andra i hennes klass. Hennes familj hade inte bil för man hade inte råd. Många hade lite med pengar eftersom det var bara pappan som arbetade. Hennes mamma hjälpte till i hemmet och med gården. De hade många djur och till och med militärhäst som staten ägde. Gården var så stor att de hade två anställda.

Det var inte bara långt till skolan utan också till närmsta affär. Dit behövde de gå inte bara för att köpa mat utan deras post hamnade där också. Någon från området fick gå dit varje dag och hämta posten åt alla med en stor väska. Det fanns ingen telefon utan man skickade brev, men Margaretha skrev inte brev eftersom hon inte kände någon långt bort. Alla hennes kompisar bodde nära varandra.

Några andra kompisar hon hade under sommaren var barn från staden. Hennes familj hade sommarbarn. De var stadsbarn som fick bo på deras gård i utbyte mot pengar. Med dom pengarna som Margarethas föräldrar fick för att passa barnen betalade dom Margarethas skola. Det var så att efter låg- och mellanstadiet var inte skolan gratis och det var många barn som inte fick fortsätta.

För att få ännu mera pengar så hade dom bin på gården och för att dom hade det så fick de extra mycket ranson av socker som bina skulle äta under vintern. Men istället för att ge sockret till bina så tog dom det till hushållet och lät bina äta upp sin egen honung.

Innan hon gick till skolan åt hon gröt och sen började hon sin färd till skolan med sina kompisar. Dom gick ofta tillsammans och lekte på rasterna. På den lilla skolan som hon gick på så fanns det bara två klasser och två lärare. En av lärarna var dessutom nazist och när han såg att hennes efternamn var tyskt så skickade han hem nazistiska tidningar till Margarethas pappa. I dom hade han ringat in olika saker som han tyckte hennes pappa skulle läsa. Margaretha var rädd för honom men han fortsatte med att skicka tidningar tills kriget var slut. Många i klassen höll ihop och man var inte så dumma mot varandra, det var nästan ingen mobbning på hennes skola. Det fanns inga leksaker på den lilla skolan så dom fick leka lekar. När dom åt lunch så fick dom ta med sig mackor hemifrån. Hon åt ändå aldrig något speciellt för man hade inte råd med festmåltider.

Margaretha kände inte sin lärare så bra för att man gjorde inte det. På den tiden var en lärare högt upp och man skulle inte umgås med lärare. En av lärarna på hennes skola var också präst och dom skulle man inte heller riktigt känna.

I slutet av kriget träffade hon flera flyktingar men dom flesta åkte bara förbi. Dom hon mindes mest var en familj från tyskland. Det hon minns bäst utav kriget var att hennes far och bror gick runt och var glada för att det var fredag och att de kom fram till henne och sa att kriget hade slutat. Då blev hon också glad.

Reflektioner

Det Margaretha berättar är lite coolt. Det är så stor skillnad mellan tiderna och ändå lever vi samtidigt. När hon var liten så hade de inte kylskåp och nu är det nästan en självklarhet att en familj har bil. Det är en enorm förändring och det känns som att hennes tid har satt grunden för tiden just nu.

En stor skillnad är hur man fick reda på saker. Nu vet vi om allt som har hänt på hela jorden med hjälp av internet på bara några minuter men när Margaretha var liten så visste man knappt någonting om kriget. Då var den enda källan av information radio och tidningar. Nu köper inte alla tidningar längre.

Nils Kihlberg 9D       vt 15