«

»

Intervju med Karl-Anders

Jag har intervjuat Karl-Anders Lindsten, han föddes i Örebro dagen före nyårsafton år 1936. Inga syskon i familjen. Hans far Eidan Lindsten arbetade på en försäljningsorganisation i Örebro som sålde torvströ till bönderna runtomkring Örebro. Hans mor Ella Lindsten var som många andra kvinnor på den tiden hemmafru. Ella fick diagnosen TBC vilket gjorde att Karl-Anders fick växa upp från och med först klass i Stockholm tillsammans med sina släktingar. Han började i skolan i Stockholm och fick snabbt lära sig att om man talade närkingska i Stockholm så blev man mobbad. Han gick i skolan där enda fram till årskurs 7, då han flyttade tillbaka till Örebro igen. Han tog studenten på Karolinska skolan i Örebro. Ett tag senare så flyttade han tillbaka till Stockholm igen där han kommer ihåg ett starkt minne av att han inte hade någon dusch i sitt badrum i lägenheten på Östermalm som han bodde i. Han ägde inte heller ett kylskåp, utan ena grannen hade ett skåp där han förvarade isblock i som ”ismannen” levererade en gång per vecka. På så sätt blev skåpet nerkylt av isen så dem använde det som ett kylskåp. Han har även ett starkt minne av Fredsdagen den 5 maj, han befann sig på Kungsgatan i Stockholm där det var mycket festligheter den kvällen. Folket rev papper i bitar och slängde ut från sina balkonger som skulle se ut som snö, vilket symboliserade friden för dem.

Efter kriget kom han tillbaka till Örebro igen, då hade kylskåpet kommit, men det drevs på gas. Då kom även de första bananerna till Sverige, dem hade saknat detta exotiska då dem endast använt ransoneringskort under kriget. En klasskamrat till Karl-Anders hade fått tag i en banan och på rasten samlades kamraterna runt om och tittade förundrat. Hen delade sedan ut bananskalet i små bitar till alla i klassen så att alla skulle få känna det där lilla exotiska.
År på 50-talet var Karl-Anders med i den kyrkliga scoutkåren, de fick i uppdrag att samla in en telefonlista, men detta gick knappt att genomföra då de flesta inte fått tag i en telefon i till sitt hem än. Det var vanligt att man gifte sig mellan 20-25 års åldern, Karl-Anders gifte sig inte själv förrän han var 30 år, vilket sågs som ganska sent för ett giftermål. Det var dock inte vanligt att man bodde tillsammans som sambos, man flyttade alltså inte ihop förrän man gift sig, det inträffade alltså sällan. Det Karl-Anders kommer ihåg om flyktingar var att när han bodde hos sin moster i Östergötland så kom det flyktingar från speciellt Estland, annars är det svaga minnen från dem.
Eftersom han endast var 7 år när kriget tog slut så har han egentligen inga minnen från själva kriget, han kommer ihåg att man lyssnade på radio och fick information om kriget då. Man hörde en man sråla och skrek på tyska, alltså lyssnade dem på Hitler. Även mörkerläggningen, för att mörklägga sina fönstr så att det inte skulle komma ut något ljus som kunde leda flygplan så dem kunde komma in och bomba. Detta var man tvungen att sätta upp ibland genom varningar. På fritiden var han väldigt engagerad med scoutkåren. Han åkte ofta ut och hajkade, man cyklade upp till Kilsbergen på lördagar när skolan var slut och byggde en koja för att övernatta i.
Man bar alltid kavaj när man gick på Karro och även att man bar ”äppelknyckarbyxor”. Man bar även kortbyxor, men han fick inte bära dem innan 1 maj för sina föräldrar. Skillnad mot dagen är hans tid på Karro, man gick först på läroverket i 4 år sedan gymnasiet i 3 år. Läroverket motsvarar mellanstadiet. Stämningen mellan elever och lärare ä mycket ändrat, nu för tiden ha man mer förtroende för sina lärare än respekt. På hans tid hade man militärisk respekt för sina lärare, dem tyckte väldigt illa om sina lärare. Lärarna hade öknamn som eleverna kommit på, en av dem kallades för Storken. Detta för att han bar glasögon som man klämde fast på näsan, han var mycket otrevlig och ville ingjuta respekt hos sina elver. Om man räckte upp handen för att ställa en fråga till Storken så sa han genast ”ta ner handen, inga dumma frågor!”. Grisen, ett annat öknamn, sa till Karl-Anders att han skulle gå fram till tavlan och skriva upp allt han kunde. Detta gjorde att eleverna terroriserade lärarna, på sin idrottslärare så hällde dem vatten på stolen vid hans kateder, vilket gjorde att han blev blöt när han satte sig. Det förekom inget fysiskt våld, mer psykiskt.  Karl-Anders tyckte om sitt liv, han hade det väldigt bra för att vara ett barn på den tiden.
Egna reflektioner:
Jag själv tycker om att höra och lära mig om tiden under kriget, jag tycker det är kul att få lära mig om hur myckt det skiljer sig från våran tid och hur mycket det egnetligen skiljde sig från Tyskland till Sverige under kriget. Det värmer att höra att det inte var så hemskt i Sverige, utan att dem levde helt okej.
Smilla 9d, vt 15