«

»

Eva Löwenthal (Bardos) väg till Sverige och Örebro

vitabussaran_nasjonalmuseet-dk_ccby-580x376

Källa: Cajus Petersen, Nationalmuseet Danmark

Anteckningar från videointervju med Eva Löwenthal (Bardos)

USC Shoah Foundation Video nr 29696, Yad Vashem 2014

Ankomsten till Sverige

Eva Bardos (Flesch) gift Löwenthal föddes den 15 mars 1922. Familjen kom från Ungern och levde i före kriget i Budapest. Eva kom till Sverige den 3 eller 4 maj 1945 från det tyska koncentrationslägret Neuengamme som hon kan ha lämnat den 24 april. (I journalen finns en anteckning om att hon har varit ett år i läger, vilket inte är osannolikt eftersom Budapest judar började föras bort våren 1944.)

Eva beskriver ankomsten som att vi kom till sjukhus ”fullproppade med sängar”, men när man tittade upp var personerna borta. Många var i dåligt skick och dog. Många ligger begravda på Malmös judiska begravningsplats och senare kom jag till Norrköping, där det också finns många judiska gravar. En del orkade helt enkelt inte leva mer.

Efter två veckor i karantän i Lund och Malmö (mellan 5 till 23 maj 1945) skickades vi till olika iordningställda skolor. Vi åkte på olika läkarundersökningar och då hittade de en fläck på min ena lunga (sannolikt tuberkulos som många andra lägerfångar). Då blev det ordnat att jag skulle till Örebro. De frågade oss utvalda om vi ville ha med några som vi kände. Två rätt friska valde att följa med. Jag hade en väninna från Budapest, och vi lyckades att hålla ihop genom alla lägren, som jag tappade bort under evakueringarna men jag fick veta att hon hamnat i Korsberga i Småland och vi började brevväxla.

Jag kom alltså till Örebro (den 24 maj 1945). De hade inrett en skola åt oss. Dessa skolor kallades för beredskapssjukhus och ordnades under kriget. Skolan var utrustad med sängar och allting. Vi var där hela sommaren. Mest att äta, sova och försöka bli bättre (hon vägde vid ankomsten 41 kilo). Den 6 augusti då atombomben släpptes var vi där. Vi kunde vara kvar i skolan ända till hösten då barnen äntligen måste komma tillbaka till skolan och vi förflyttades till en före detta dövstumskola. Jag var då redan bekant med min man som skaffade en lägenhet genom den fotbollsklubb där han var tränare. Och jag flyttade in hos Werner Georg Löwenthal (sannolikt Södra allén 22A den 15 oktober 1945). Vi gifte oss den 30 oktober 1946.

Min man hade hört i Örebro att det var några av flickorna som kunde tala tyska så han kom till porten (vid vaktmästarbostaden på Engelbrektsskolan). Vi fick ju inte gå ut då vi fortfarande var i karantän. Då han kunde tala tyska berättade han gärna vitsar och skojade med oss. De flesta som kom grät över hur vi såg ut men han tyckte att det var bättre att berätta roliga historier. Så började vår bekantskap. Efter ett tag fick vi permission några timmar och då gick vi iväg på kondis och drack choklad och tårta. Innan jag började äta måste jag alltid veta var toaletten fanns eftersom magen fortfarande var i olag och så fort man åt fanns risken att man måste gå iväg.

Werner kom från Tyskland (tysk jude) och han hade varit med om Kristallnatten, han var då 23 år gammal och sedan tog han sig till Danmark och arbetade där 5 år inom jordbruket och lyckades ta sig över till Sverige med de danska judarna i oktober 1943. Han hade varit nästan två år i Sverige när han träffade mig. Jag kunde inte arbeta på grund av min sjuka lunga. Jag gick på regelbundna undersökningar men fick egentligen ingen behandling och sedan blev jag gravid. Jag fick Susanna (gift L. och läkare) 4 september 1946 och sedan 1950 fick jag min andra flicka.

Vi blev till en början kvar i Örebro. Werner var en av de första tränarna som tog upp ÖSK (Örebro sportklubb) till Allsvenskan (tränare 1945-47). Sedan flyttade vi till Hallstahammar, och sedan bar det iväg till Avesta och Stockholm. Han var ju fotbollstränare på heltid och flyttade mellan olika klubbar, hade jag vetat detta i förväg hade jag sagt ifrån. Vi hamnade slutligen i Växjö i Småland. Men här stod jag inte ut. Det var som ett helt annat land. Jag trivdes bäst i Stockholm. Som bisyssla var jag lönekontorist fram till 1972 då jag började undervisa i hemspråk.

Under nazisterna

Budapest november 1944. Ungerska soldater beordrar oss att packa på en timme. ”Ni ska iväg och jobba.”. Vi vart sju kvinnor i vårt hus. Vi gick över en spräng bro (över Donau), det gick knappt att gå över, till ett tegelbruk. Vi sov där första natten. Sedan jagade de oss vidare. Det tog en vecka innan vi nådde gränsen. Vi gick hela vägen, tusentals människor, unga och gamla. Det var vinter och regnade. Vi sov en gång ute på en fotbollsplan, det var fruktansvärt. Vi fick ingen mat, vi saknade sytråd för att kunna laga kläder mm. Vi fick en del av lokalbefolkningen. Vakterna var ungerska soldater. De uppmanade oss att ge dem allt guld, pengar och klockor så att inte tyskarna skulle få allt. En kvinna känner igen henne. Kvinnan hade mycket dåliga skor. Hon hade tvingats lämna två söner i lägenheten i gettot. Den äldsta överlevde faktiskt medan den yngre dog. 1946 lyckades hon åka till Ungern och hämtade den överlevande pojken till Sverige. Några av judarna lyckades lämna marschen och återvända till Budapest. Jag såg inte att någon sköts men det har berättats för mig efteråt. Vakterna var få. Dagen efter jag passerade gränsen hörde jag att Wallenberg kommit och lyckats rädda en del. Jag hade ett skyddspass men vet inte om det var äkta. Det förekom många förfalskningar. Min syster hamnade i ett så kallat svenskhus. Hon överlevde. Gettot i Budapest var det enda gettot som befriades, övriga i Europa utplånades.

Vid gränsen tog tyska soldater över och vi lastades på godsvagnar och kördes till Dachau. Vi kom till ett nybyggt läger med träbaracker. Efter någon månad blev vi transporterade till Bergen-Belsen. Vi var många men vi hade kvar lite mat. Våra kläder fick vi behålla till februari 1945. Vi fick stå i kö, de skrev upp namn, tog klockor, ringar och sedan kom vi till barackerna. Vi från samma hus försökte att hålla ihop. Vi träffade också kvinnor som varit i Auschwitz och det som de berättade kunde ju inte bara vara sant. Enda sättet att överleva var att äta allt, kasta inget. Jag passerar i snabb följd tre olika läger. I ett av dessa lämnade jag mina skor i baracken och när jag kom tillbaka var de borta. I nästa läger blev det skoutdelning – kaos. Vi slogs om skorna. Jag fick tag i två sulor som jag snodde runt med snöre. I det tredje lägret fanns ungerska skomakare som lyckades skaffa mig snörkängor – underbart! I lägret Kaufering (underläger till Dachau med mellan 3 000-4 000 fångar i elva olika mindre läger) gjorde vi inte så mycket, vi fick sy åt SS-kvinnor. Sedan transporterades vi i godsvagnar till Bergen-Belsen. Vår enda tillhörighet var en handduk som vi använde i månader och delade på fem personer. Men vi var fortfarande tillsammans. Bergen-Belsen var hemskt – stop i latrinen, de tvingade ner en kvinna där. Men jag räddades genom att transporteras därifrån.

Den 3:e januari 1945 transporteras jag tillsammans med 50 andra kvinnor till Braunschweig med lastbil, min kamrat (med de två pojkarna) fick följa med. Vi hamnade i ett stort stall för hästar. Halm på betongen – där skulle vi bo. Här knycker någon mina kängor. Nu fick jag träskor men betänk att det var ju januari 1945. Staden Braunschweig var sönderbombad av de allierade. Vi var uppdelade i grupper om 100. Vi fördes till en polisstation där vi skulle sortera ut användbart tegel. Ganska meningslösa saker. När vi gick tillbaka på kvällen blev vi inte kroppsvisiterade. Vi fick varmt örtte, möjlighet att tvätta oss två i varmvatten vilket var mycket ovanligt. När vi marscherade genom Braunschweig såg civilbefolkningen oss varje dag. Fångarna fanns överallt och det är svårt att tro att de inget visste.

Vi var här tills i början av mars 1945 då vi transporterades till Beendorf. Här var det mycket mera ordnade förhållanden. Det fanns en massa polska kvinnor här. Vi fick åka ner i en saltgruva (Bartensleben) som var inrett som en fabrik för flygplansdelar. Vi fick rulla små, små metalltrådar, troligen till motstånd (delar till Hitlers så kallade mirakelvapen, jetflygplanet Me 262 samt V-1 och V-2 raketerna). Min kamrat och jag höll ihop. Det var bra att kunna hjälpa varandra, saker försvann alltid. I Beendorf sov vi två och två under en filt, hade man inte bäddat ordentligt blev vi bestraffade. När jag kom till Sverige tyckte jag att det var överdrivet att ha en egen säng… märkligt hur man anpassar sig. De polska kvinnorna i Beendorf fick matkuponger som kunde lösas in men det fick inte de judiska kvinnorna. Någon har sagt att det var brom i kaffet men jag vet inte riktigt (sannolikt en osann vandringshistoria). I Braunschweig behandlades de ryska fångarna värst. De var grå, helt förstörda. När jag hade nattskift hade jag svårt att sova på dagen. När vi var nere i gruvan var det alltid mörkt, vi gick ner i gåsmarsch. (Arbetstiden var 72h per vecka i 12 timmars skift.)

Jag minns att jag var i Beendorf den 15 mars 1945 då jag fyllde 23 år. Vi var kvar här hela marsmånad men i april (8 april 1945) transporterades vi med tåg i boskapsvagnar i 10 dagar irrande omkring. Man stannade då och då och kastade av döda kroppar. Vi skulle från början till Bergen-Belsen men lägret var redan befriat av engelsmännen. Jag var ganska dålig vid framkomsten till Neuengamme men vi överlämnades till Svenska Röda korset. De som hade varit i Auschwitz trodde inte på detta men så blev det. (Sannolikt blev kvinnorna från Beendorf den 20 april fördelade på ett antal av Neuengammes underläger och evakuerades från dessa till Sverige.)

På morgonen hjälpte tyska soldater oss upp i nya boskapsvagnar. Vi fick hårt bröd men det gick inte att äta. I Padborg i Danmark lämnade vi alla våra kläder, vi fick duscha och gröt med mjölk, som vi inte hade sett på många år. I Padborg lastades vi på vita bussar som körde oss till Köpenhamn, där vi lastades över till sjukvagnar som transporterades med tågfärja till Malmö. Jag var nu mycket sjuk och tappade bort min väninna. I Malmö fanns en stor badanläggning där vi togs om hand av läkare som mätte och vägde.

Eva Bardos Löwenthal 16

Eva Bardos Löwenthals familj i Sverige efter kriget.

Källa: Klicka på bilden ovan.

Övriga källor:

The United States Holocaust Memorial Museum Encyklopedia of Camps and ghettos 1933-1945 (2009)