«

»

Klara Weisz väg till och från Örebro

Klara Weisz livsberättelse utifrån dokument i svenska arkiv:

Klara Weisc föddes den 22 januari 1926 i Nyiregyhaza. Hennes far var skräddaren Béla Weisz (f. 1894) och Giszella (f. Klein 1902). Familjen bestod även av Claras bröder Imre och Jehuda samt systern Maria. Klara genomgick den vanliga fyraåriga folkskolan och sedan ytterligare 4 år i borgarskola. Därefter fick hon anställning som damfrisörska.

Den 23 maj fördes familjen till Auschwitz, där tror hon sig veta att modern mördats. Vad som hänt med fadern och sina syskon visste hon inte vid samtal med polisen i Örebro 1945. Efter cirka 6 veckor fördes hon till koncentrationslägret Dachau där hon arbetade i en tvättinrättning. Den 16 december 1944 kom hon till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Här var hon fram till den 5 januari då hon skickades till arbetslägret Christianstadt (underläger till Gross-Rosen), där hon arbetade i en ammunitionsfabrik. Den 3 februari 1945 tvingas kvinnorna ut på en så kallad dödsmarsch till fots tillbaka mot Bergen-Belsen. Den 11 mars kom kvinnorna fram, enligt vad hon berättat i PM från Polisen i Örebro. Hon befriades av britterna 23 april, men är då allvarligt sjuk och förs medvetslös till sjukhus. När hon vaknar upp är det redan maj.

Hon transporteras med en Röda-kors-fartyg till Malmö dit hon ankommer den 7 juli 1945. Hon placeras på karantän på Södervärnsskolan i Malmö fram till den 22 juli då hon ankommer till beredskapssjukhuset i Örebro. Hon är sedan omväxlande boende på Fernanderska skolan (Sturegatan 5) och beredskapssjukhuset fram till den 28 december 1945. Vid ankomsten till Örebro vägde hon 42 kg och under tiden på beredskapssjukhuset lyckades hon äta upp sig 20 kg. Ett friskintyg finns daterat den 4 september av överläkaren Olle Ottander.

I oktober 1945 har Klara anställning på skofabriken Gracilsko på Frykstensgatan 2-6 i Örebro med en lön på 46 kronor i veckan. Klara skrev många brev och efterlyste sina familjemedlemmar efter kriget men fick inga svar. Om de skrev tillbaka önskade Klara att få återförenas med dem. Hon önskar alltså inte att återvända till Ungern om det inte finns några anhöriga i livet. Om hon inte fick svar ville hon åka till New York där några av hennes släktingar bodde.

Anteckningar från videointervju med Klara Weisz

USC Shoah Foundation Video nr 51408, Yad Vashem 2014

Klaras egen berättelse:

Vi funderade att emigrera till USA före kriget men för sex personer var kostnaden för stor. Vi kom aldrig iväg. Det var svårt att förstå att allt skulle ändras. Vi levde i ett fredligt land med bra grannar men vi hörde vad de judiska flyktingarna från Tyskland och Polen berättade. Min far tog emot flyktingar i hemmet. Men vi visste ingenting om lägren eller Auschwitz. Allt började den 18 mars 1944 när tyskarna invaderade Ungern. Tyska arméförband körde igenom staden, det var tal och tidningar kunde man läsa att alla judar beordrades bära den gula Davidsstjärnan. Vi klippte och sydde fast dessa på kläderna. Det var hårda bestraffningar om detta inte följdes. Vi insåg att vi inte längre var medborgare och fast vi inte hade något att skämmas för så skämdes jag.

Efter ett antal veckor beordrades vi att stanna i lägenheten och packa. Vi skulle till ett getto. Min lillasyster var inte van att se sin pappa hemma en vardag frågade om det var Sabbat varje dag nu. Detta var vanligen den enda dagen min far var hemma under veckan. Vi lastades på en lastbil. Det var ungerska gendarmer som var ansvariga. Det var den sista dagen i mitt hem. Jag minns att jag var rädd och kom ihåg vad flyktingarna hade berättat. Vi tog med oss så mycket mat det gick. Det var den 10 maj 1944. Vi lämnade allt – dörren skulle inte låsas. Tavlor, målningar, matsilver allt lämnades och plundrades sannolikt av grannarna inte långt efter vår avfärd. Ingen av grannarna kom och sa farväl, men man kunde se hur de tittade bakom gardinerna. De var säkert rädda. Vi togs till ett tillfälligt mindre getto i en judisk skola där judarna samlades. Vi var kanske 150 personer där, instängda en dag och en natt. Sedan togs vi till ett stort jordbruksföretag några kilometer utanför staden. Vi var där kanske tio dagar – 100-tals människor. Vi sov i en stor lada. Många bara satt där och var rädda. Vi visste inte vad vi skulle.

Sedan fick vi besked att vi skulle vidare. Väskorna skulle märkas och skickas separat i en egen vagn. Sedan togs vi till järnvägsstationen för att packas in i boskapsvagnar. Vagnarna packades helt fulla, men min familj var i alla fall tillsammans. Tågresan tog tre dagar. En mardröm. Bara en hink för toalettbehov. Ingen mat utom det vi hade med oss. Vi fick vatten en gång per dag. Sedan öppnades dörrarna och där var tyskar och schäferhundar överallt. Det var den sorgligaste dagen i mitt liv. De beordrades oss att stå på linje och en officer separerade männen från kvinnorna. Min far och mina två bröder försvann. Min far viskade något till en av mina bröder; – Vi ses senare! Men det var sista gången jag såg dem. Jag stannade med min mor och min lillasyster. En tysk soldat sa åt oss att gå åt det ena eller andra hållet. Vi visste inte att de selekterade unga starka från gamla och svaga. Min mor tog upp min lillasyster i famnen och detta var en dödsdom. De hamnade i fel grupp. Min mor var 42 år gammal. Den tyske soldaten bara tittade på en och viftade sedan med handen åt ena eller andra hållet. Jag hamnade bland de unga. De tog oss till duscharna. För första gången tog jag av mig kläderna och stod naken inför män. De klippte av oss håret duschade oss och sedan fick vi nya kläder. Jag tänkte på vad min far skulle säga. Vi fick dock inga nummer. Våra baracker låg jämte det så kallade Zigenarlägret, sedan flyttades vi till läger C. Vi fick sova i trevåningssängar, där alla måste ligga på samma sätt och byta sovställning samtidigt. Så trångt var det. All ligga på rygg gick inte. Vi fick fruktansvärd mat, soppa och en bit bröd.

Efter en vecka kom en välklädd och snygg tysk officer och frågade om vi saknade något. Vi bad om lite vatten. Under tre dagar fick vi inget vatten alls. Senare fick jag veta att detta var Joseph Mengele. Varje morgon var det uppställning utanför baracken, ofta i två till tre timmar. Om någon saknades började SS-mannen räkna om. En dag hade jag ont i ett knä, Flickorna stod nära mig så att jag inte skulle falla, det hade varit döden. En brödbit var också skillnaden mellan liv och död i Auschwitz. Två gånger gav jag bort mitt bröd för två aspirin. Jag var helt desperat och någon sa att det fanns en sjukstuga i slutet av raden av baracker. Jag gick dit. Det fanns bara en lång bänk och med jämna mellanrum ropades någon in. Efter ett tag slog det mig att det bara var folk som gick in, ingen gick ut. Jag lämnade sjukstugan. Senare fick jag veta att de hade skickats till gaskammaren. Vi trodde till en början inte på de polska flickorna som förklarade ”om ni letar efter era föräldrar, titta på röken som kommer från skorstenen.”

De sades att kvinnorna inte hade mens för att tyskarna hade hällt något i maten och många kvinnor fick problem med detta senare (sannolikt inte sant, svälten gjorde att en kvinna bara hade mens en gång i Auschwitz, de flesta återfick sin mens när kroppsvikten ökat i Sverige). Jag såg inga barn eller barn som föddes i något av lägren.

I Auschwitz arbetade jag inte alls. Vi flickor från transporten försökte hålla ihop. Ibland kunde vi se andra flickor komma tillbaka fruktansvärt misshandlade. Några hamnade i högspänningsstängslet. Kanske självmord. Själv ville jag till varje pris träffa min familj igen.

Jag var lite och tunn men stark och mitt knäproblem försvann efter ett par månader. I september eller oktober skickades vi med tåg till ett litet läger som kallades Christianstadt (underläger till Gross-Rosen). Här fick vi en tunn soppa och ett bröd som en tegelsten som vi skulle dela på fyra, att äta. I Christianstadt fick jag utföra manikyr åt kvinnliga vakter men vi var inte så länge här. Vi skickades vidare till Dachau, läger 2, inte det stora lägret. Jag arbetade i ett tvätteri, där vi tvättade uniformer. Det var inte så farligt här. Vi kokade vatten och tvättade med händerna. Vi slapp frysa. De tyska arméofficerarna gav oss matrester och vi hade varmvatten. Vi sov i baracker i våningssängar som tidigare. Mina vänner från hemstaden hade nu försvunnit.

Tidigt i december skickades jag till Bergen-Belsen. Ett stort läger med många tusen fångar. Obeskrivligt elände. Helt överfullt. Vi arbetade inte under de veckor vi var där. Någon gång mellan jul och nyår skickades vi ut på en dödsmarsch, ryssarna närmade sig (britterna?). Vi hade en kappa, ofta trasig, ibland fick vi sova i lador, ibland hittade vi frusna grönsaker att äta. Jag var nu väldigt svag. Det fanns hela tiden tyska vakter omkring oss. Jag var med ungrare men det fanns människor från hela Europa i marschen. Jag såg en vägskylt som visade på KARLSBAD. Min mor hade lovat att ta mig till denna semesteranläggning. Så ironiskt! Den som inte orkade gå sköts. I slutet eller början av april var vi tillbaka i Bergen-Belsen. Jag var nu väldigt sjuk och svag. Jag minns att jag låg i sanden utanför en barack. Jag såg då två stövlar och tittade upp och såg en leende brittisk soldat. – Ta det lugnt jag är brittisk soldat, sa han. Det är det sista jag kommer ihåg. Senare fick jag veta att jag hade tyfus. Jag måste ha tagits till ett sjukhus. När jag vaknade upp var det redan maj. En ungersk soldat med ett Röda kors-armband, som skurade golv, tittade på mig som om han hade sett ett spöke. – Du har vaknat, du dog inte! Jag togs till ett vanligt sjukhus med tyska läkare. De försökte behandla oss men Röda korset skulle ta svårt sjuka till Sverige. Jag tror att det var den 7 juli som Röda korsfartyget lade till vid kajen i Malmö.

Det var sommarlov i Sverige. Många skolor stod tomma och hade gjorts om till sjukhus. Jag var på sjukhus i några veckor, människor jag inte kände kom på besök, köpte extra mat. När jag var stark nog ordnade den svenska regeringen fram arbeten. Jag arbete i Örebro, en gammal vacker stad, på en skofabrik. Jag var i Sverige 16 månader. Jag lärde mig lite svenska när jag arbetade. De betalade oss jämlikt som svenskar. Det fanns ungersk-judiska evakuerade där men också icke-judiska ungrare som av politiska skäl hamnat i Sverige.

Fyra av oss flickor hyrde ett stort rum hos en vänlig svensk familj. Vi visste fortfarande inte vad som hade hänt våra familjer. Jag skrev ett brev till en låssmed, en bra man, som bodde nära vårt hem i Nyiregyhaza och bad honom att han skulle överlämna mitt brev till den som dök upp. En dag, en mycket kall vinterdag, när jag kom hem efter arbetet, låg ett meddelande att jag hade ett brev att hämta på Posten. Jag rusade ut i kylan och funderade på vem som kunde ha skickat brevet. Jag darrade när jag gick in på Posten. Jag lämnade fram kvittot och fick två brev som väntade på mig.  Ett var från min blivande man Bela Weinberger och ett från min bror Jehuda. Det var allt. Inga fler var i livet, inga mor- eller farföräldrar, inga föräldrar, inga av mina andra syskon eller nära släktingar hade överlevt. Jag hade av någon anledning kommit ihåg min farbrors adress i New York. Varför jag kom ihåg just denna vet jag inte. Jag skrev ett brev dit. Jag skickade också med ett meddelande med en ungersk kvinna som tidigt åkte till sin syster i USA, till en ungersk språkig tidning i New York där jag berättade vem jag var och nu efterlyste släktingar. Efter en månad kom ett telegram där min faster ville att jag skulle komma till dem i USA. Jag hade nu tre val 1) Bli svensk medborgare 2) Åka till USA 3) Åka tillbaka till min Bela som var i livet i Ungern. Jag beslutade att återvända till Ungern. Jag tror att jag gjorde rätt val.

I december 1946 återvände jag till Ungern. Den svenska regeringen ordnade med tåg och färja. Bela hade varit där i två dagar och väntat och återvänt hem, så han blev lite sen. Vi kunde inte tro det när vi träffades! Vi återvände till vår hemstad och gifte oss. Hans föräldrars dryckesfirma hade övertagits av ungrare. När han ville ha tillbaka företaget hotades han med stryk om han återvände. Vi funderade nu på att emigrera till Israel. Efter kriget följde jag inte kosher. Jag är inte säker på att jag längre tror på Gud. Men jag kunde inte låta bli att uppfostra min son judiskt. Min bror träffade jag först 1960. Min bror återvände till Ungern men hittade inga överlevande från familjen och beslöt sig för att ta sig till Israel. Men hans resa stoppades av britterna och han hamnade 16 år gammal på Cypern en lång period innan han kunde ta sig till Israel. (Detta var före landet Israel bildades. Britterna försökte stoppa judisk invandring direkt efter kriget.) Vi sålde allt vi hade och flyttade till Budapest. Min man Bela fick arbete som elektriker och jag fick ett manikyrarbete på en frisörsalong, men fick mest schamponera. Men jag ville framförallt ta hand om min lille son och arbetade därefter framförallt med grannar.

1956 startade den ungerska revolutionen och ett uppror mot Sovjetunionen börjar. Judarna fick skulden för det mesta. Vi beslutade kvällen den 8 december att försöka lämna Ungern genom att resa till Österrike. Men biljetterna till gränsen var slutsålda men vi får av en man tag på tre biljetter till en gränsstad. Efter några dagar tar en flykting guiden oss över gränsen, vakterna var mutade och vi uppmanas att följa ljuset mot närmaste stad. Det var andra gången jag har lämnat lägenhetsdörren olåst… Med hjälp av judiska organisationer hamnar vi först i Wien och sedan i Salzburg. Det var ett stort läger med 100-tals flyktingar. Människor lämnade dagligen lägret för att resa till olika länder. Jag ville återvända till Sverige men kvoten var full. Det blev USA. Via Hamburg flög vi till New Jersey på juldagen 1956.

Videointervjun är nedtecknad och översatt under viss hast varefter en del fel säkert har smugit sig in i texten.