«

»

Christianstadt (underläger till Gross-Rosen koncentrationsläger)

Många av kvinnorna som kom till Örebro hade varit i ett ganska okänt men jättelikt lägerkomplex utanför den tyska staden Christianstadt (idag Krystkowice i Polen). Se Klara Weisz vittnesmål nedan! Jämför! Vilken är den rimliga slutsatsen?

I ett skogsparti utanför staden låg en av det Tredje Rikets största ammunitionsfabriker, Dynamit AG Nobel. Fabriken byggdes ständigt ut och många tyska företag deltog i uppbyggandet. Kanske 20 000 fångar arbetade där någon gång. Arbetarna var tvångsarbetare från olika delar av Europa, krigsfångar, polacker och judar ledda av tyska förmän.

I september 1944 anlände två transporter från Auschwitz med ungefär 500 kvinnor i varje tågtransport. Ytterliggare två transporter anlände från gettot i Lodz som stängdes ner sommaren 1944. Sannolikt transporterade minst 1 200 judiska ”häftlinge” (fångar) till Christianstadt. Mycket lite är känt om lägret och om transporterna därifrån.

Förutom arbete i den vidsträckta fabriken (4-5 kilometer från själva lägret) organiserades ett så kallat ”Skogskommando”. Kvinnorna utförde tungt markarbete genom att fälla träd, anlägga vägar och järnväg genom tungt grävarbete och bära fram järnvägsräls och grus. Arbete utfördes med enkla handredskap och utan skyddsutrustning.

Det mest farliga arbete bestod av att fylla granater med sprängämne och förbereda granaterna i ammunitionsfabriken. Kvinnorna fick ofta brännskador och kontakten med kemiskt giftiga ämnen försvagade dem ytterligare förutom den ständiga bristen på mat. Alla arbetare förutom de judiska fick en liter mjölk att dricka per dag som ett motmedel mot det farliga och ansträngande arbetet. Gravida kvinnor skickades därifrån – oklart vart.

Evakueringen av lägret genomfördes den 2 och 3 februari 1945. Kvinnorna leddes iväg på en så kallad dödsmarsch. Under bevakning av uniformerade vakter och ledda av en SS-underofficer gick kvinnorna söderut mot Tjeckien. Man passerade bland annat kurorten Karlovy Vary (på tyska Karlsbad). Efter fyra! veckor nådde kvinnorna fram till en plats kallad Cheb (Eger) där de lastades på bokskapsvagnar och kördes till Bergen-Belsen. Detta läger är vid en här tiden i fullständigt kaos. När britterna anländer hittar man 13 000 obegravda lik, 60 000 överlevande fångar. Inledningsvis dör kanske 500 fångar varje dag framförallt av tyfus efter befrielsen.

Leva vidare – ett vittnesmål

Ruth Kluger föddes i Wien 1931 och skickades efter nazisternas övertagande av Österrike till uppsamlingsgettot Theresienstadt med sin mor på grund av sin judiska härkomst. Hon skickas sedan vidare till Auschwitz och trots att hon bara är 13 är gammal deporteras hon som slavarbetskraft till Christianstadt (ett underläger till Gross-Rosen koncentrationsläger). Hon berättar:

”Sent på eftermiddagen kom vi fram till Niederschleisen. Vi befann oss i en skog och den närmaste orten hette Christianstadt. Någon gång fick vi veta att det var en filial till Gross Rosen, ett idag ganska okänt namn trots att det med alla sina underläger var ett av de största koncentrationslägren. Skogen var idylliskt lugn, lägret med sina ännu obebodda gröna träbaracker verkade uthärdligt. Barackerna var inte som i Auschwitz ett enda stort stall med våningssängar, utan indelade i rum, och vart och ett sov mellan sex och sju kvinnor.

Vi togs emot av tyska kvinnor i uniform som tilltalade oss i normal samtalston, även om den var lite kantig, och de sa Ni till de vuxna. Under vår tid i lägret hade vi framförallt med dessa kvinnor att göra, även om det ibland dök upp män som höll i tyglarna…

… Till att börja med en övervägde glädjen över att ha lämnat Birkenau och att vara vid liv i det vackra vädret. Det tog ett tag innan arbetskommandona hade organiserats och då fanns det tillfällen när jag bara kunde ligga i gräset i ren eufori, kanske för första gången i mitt liv, och utan att någon störde mig. Ju längre tiden gick, desto större blev missmodet bland fångvaktarna och även godtycket, men vi upplevde sällan misshandel från dessa kvinnors sida. Ibland rakade de av håret på en fånge som straff. Och det hände naturligtvis att fångar försvann, skickades iväg och inte dök upp igen. Men våldsamma var de inte…

… Nu tillbringade jag mer tid än förut med vuxna kvinnor som haft ett liv redan före kriget som de använde som en måttstock för den efterlängtade framtiden. De bytte matrecept med varandra…

Först fanns det bara vi i lägret tyska, österrikiska, tjeckiska och några kvinnor från Theresienstadts familjeläger i Birkenau. Därefter anlände judinnor från öst som talade jiddisch och som hade selekterats direkt på rampen i Auschwitz, Och genast blev vi ett samhälle med två klasser. De ”andra” var smutsiga, påstod de som hörde till oss och höll sig avsides. Jag höll mig inte avsides lika mycket för jag saknade barnen i Theresienstadt och bland de nya fanns det också barn som hade klarat sig igenom genom att ta på sig flera lager kläder och såg därför äldre ut…

… Det blev fuktigt och sedan mycket kallt. Det var vintern 1944-45 som ingen kommer att glömma som var i Europa då. På morgonen väcktes vi med en siren eller visselpipa och sedan stod vi uppställda i mörkret. Stå, bara stå, tycker jag än idag är så vedervärdigt så att jag ibland lämnat en kö och går därifrån…

… Vi fick svart, kaffeliknande soppa att dricka, en portion bröd att ta med oss och marscherade tre och tre till arbetet. Bredvid oss sprang en fångvaktare som ville få os att gå i takt med visselpipan. Allt visslande gjorde ingen nytta, trots fångvaktarens ilska lärde vi oss inte att gå i takt…

… Alla var så undernärda att ingen menstruerade, vilket å andra sidan var en fördel eftersom det var brist på underkläder… Arbetet var mansarbete, vi röjde skog, grävde upp och tog bort stubbar av redan fällda träd; vi högg också ved (det kunde jag fortfarande göra bra åtta år efteråt, sedan dess har jag inte försökt) och bar järnvägsräls. Något skulle väl byggas där, man sade inte vad det var och det intresserade mig inte heller. Vad det än var som skulle byggas där i Christianstadt blev det aldrig färdigt… De flesta arbetade i en ammunitionsfabrik, även min mor, tillsammans med fransmän, de livnärdes bättre än vi för att de var bättre rustade för detta arbete och därför mer värdefulla. Därför kunde de också sabotera arbetet… gång på gång hade de stoppat en maskin genom att lossa på de rätta skruvarna…

Det vari början av 1945, dagligen hörde vi ryssarnas artiller, efterlängtat krigsbuller. Arbetet ställdes in, vi svalt, frös och väntade. Att inte behöva arbeta mer var en välsignelse men priset var högt, då det fanns mindre att äta… Lägret evakuerades. Den här gången gick vi till fots framåt. Vi bar våra täcken och matkärl, i övrigt ingenting, bara de slitna kläder vi hade på oss.. Det var de första dagarna i februari 1945, fortfarande mycket kallt, vi släpade oss fram längs landsvägen genom byarna. Sakta och alltid på gränsen till total utmattning. När ska det ta slut? På kvällen beslagtog SS-männen som övervakade oss några lador att övernatta i… vi låg så tät ihop att man inte kunde gå ut och kissa… På morgonen fortsatte det. Ledan när vägen aldrig tycktes ta slut och man kunde knappt gå…”

 

Källa:

Kluger, Ruth (2002) Leva vidare – En sann berättelse s.159 ff

Megargee, Geoffrey P (2009) The USHMM Encyklopedia of Camps and Ghettos 1933-45, Christianstadt